Utanförskapet som emblem

När jag var fjorton rakade jag av mig tuppkammen och kavlade upp jeansen, köpte ett par röda hängslen och tatuerade in en Trojan-hjälm på armen. En trasig t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från Stockholm, och de slitna Underground-kängorna byttes mot ett par röda Dr Martens. Jag hade blivit skinnskalle och körde hela kittet med kläderna, musiken och attityden. Inte någon nazist. Nej nej. Jag hade blivit en riktig skinnskalle som de var på 60-talet. Jag lyssnade på Reggae och soul och kallade mig opolitisk, drömde om att åka till Jamaica och äga en riktig scooter.
Tyvärr fattade ingen det utan tog mig för en vit makt-anhängare. I skolan skakade lärarna på huvudet och på stan hamnade jag i bråk med invandrarna. De fattade inte hur mycket jag älskade rastafari-kulturen och hur många svarta musiker jag lyssnade på utan såg mig som värsta benskallen. Jag var helt enkelt missförstådd, väldigt väldigt missförstådd. Jag representerade rentav en kultur som hade missförståddheten som sitt emblem.
Detta var i slutet av 90-talet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i “Romper Stomper” och “American History X”. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände något under det tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborgsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette “Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla “Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.
Så kom “This is England” 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok “Skins”. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothic Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons “Long tail” som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som “Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma sig dem mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.
Men tillbaka till skinnskallekulturen. För förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin “Fotball Factory”, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette “Skinheads” kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol däremot är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Är då “Skinheads” den stora skinnskalleromanen? Lyckas den med sin ansats? Dessvärre inte. För problemet med boken är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: “det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på “Paki-bashing” även då? I filmen “This is England” finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.
Låt mig därför göra ett försök: jag tror att det handlar om klassfrågor. För till skillnad från andra subkulturer, exempelvis punken och hippierörelsen, är skinnskallekulturen en genuin arbetarklasskultur som gör en hederssak av att inte vara medelklass. “The liberal left full of themselves, the right full of shit” sammanfattar Ray det politiska landskapet och ger på så sätt uttryck för den anti-intellektuella attityd som råder bland skinnskallarna. Här premieras lojalitet framför liberalism och fotbollstabellen och Penthouse framför Marx och Sartre. Att inte tycka “rätt”, att inte ha de fina värderingarna och att öppet skita i politiska dagskurser, det är för skinnskallen den enda vettiga attityden.
Detta kan vara en del av förklaringen till hans utanförskap. Han trivs helt enkelt med att stå bortom samhällets värme och öppenhet, vilken han genomskådat som falsk. Istället föredrar han gatan, grabbgänget och “det äkta”. Han står därför hellre i ett gatuhörn och försöker se farlig ut än sitter på ett fik och försöker vara politiskt korrekt.