Tystnadens poet

Året är 1955 och det är mot en sönderfallande kuliss som den polske poeten Tadeusz Różewiczs (f. 1921) ger ut sin dikt ”In The Middle of Life”. Svallvågorna, minnena från förintelsen skummar ännu kring fotknölarna. Europa och dess befolkning försöker förtvivlat att resa sig ur ruinerna från det föregående decenniets humanitära katastrof och finna sin väg tillbaka till en form av normalitet.
nbsp; Men tvivlet vilar tungt inte bara gentemot människan, hennes mänsklighet, – hennes påstått medfödda godhet – utan också gentemot de auktoriteter som tidigare fungerat som ledsagare: politik, filosofi och naturvetenskap. Som en följd av fallet har också språket i sig drabbats av djupa sprickor; förvridet och missbrukat i politikers munnar. Koncept som sanning söker sorgset sina konturer. Skönhet och andra estetiska värden tycks för evigt förlorade. ”I felt that something had forever ended for me and for mankind”, skrev Różewicz apropå tiden. Hans poesi är strängt fixerad vid språkets funktioner och vad det innebär att tala och skriva under en sådan epok.
Różewicz tillhör den första generationen poeter födda, uppväxta och utbildade efter att Polen återvunnit sin självständighet 1918. I likhet med andra efterkrigstidspoeter såsom Zbigniew Herbert och Czesżaw Miłosz instämmer även Różewicz i Theodor Adornos uttalande: Efter Auschwitz är det omöjligt att skriva poesi. Dessa omständigheter driver poeten till tystnad. Det kan tyckas paradoxalt men tystnaden innebär inte att skrivandet av poesi blir helt ogörligt. För Różewicz är det endast vissa typer av dikter som omöjliggörs. I synnerhet är det kopplat till att det tidigare förhärskande språket blivit obrukbart; att det har förlorat sin meningsfullhet. Tystnadens position är ett förnekande av det traditionella tungomålet och ett skapande av nya diskurser. Różewiczs poesi kan därför ses som en sorts antipoesi, ofta innehållandes negationer och misstro gentemot klassiska poetiska grepp såsom metaforer och mytologisering. Det senare anser han överskyler verkligheten och blir en omväg som avbryter diktens omedelbarhet och förställer läsarens möte med världen.
För Różewicz är diktens strävan efter sanning viktigare än dess skönhet. Poeten är skyldig att försöka finna de sanna orden, så långt han känner till dem och förmår uttrycka dem. Det är delvis ett sätt att överleva, understryka sin egen förefintlighet; inte så annorlunda från Nietzsche som tidigt såg konst som ett sätt att rättfärdiga den mänskliga existensen (senare kom Nietzsche att överge denna syn och se existensen som något som rättfärdigar sig själv).
Innan förintelsen ingick den klassiska polska och i hög grad romantiska poesin – förknippad med Adam Mickiewicz och Cyprian Norwid – som en del av en symmetrisk, otvivelaktig enhet. Ofta uppblandad eller i nära korrespondens med andra konstformer. Efterkrigstidens poesi å sin sida utgår nästan alltid från fragment. Utifrån en uppbruten språkgrund försöker poeterna skildra en stressad, disharmonisk värld; en tillvaro där alla former av hopp darrar på ruinens rand.
”In the middle of life” utgår från ett subjekt som befinner sig: ”[a]fter the end of the world/after my death”. På de följande raderna påstås motsägelsefullt att han befinner sig ”in the middle of life”. I dikten återskapar jaget sig självt och ger liv åt ”people, animals, landscapes”. Han möter bord, knivar, lär sig att älska människan, observerar hur ett äppelträd slår ut i blom; blommor som därefter omvandlas till frukt; frukt som mognar och som diktjagets far slutligen plockar. Jaget ger namn åt fönster, träd, bröd. Han hävdar att en gammal kvinna är av större betydelse än Världens Sju Underverk och att den som ”thinks and feels/that she is not necessary/he is guilty of genocide.”
I de avslutande versraderna ändras perspektivet från ett ”jag” till en röst som beskriver en ”han”. Den senare vänder sig till tingen omkring honom, introducerar sig själv för dem. Tingen (vatten, himmel, fåglar) svarar honom inte. Förblir tysta. Om han hör något så är det rösten från en annan människa; ”it was the voice of another man”.

Różewicz dikt bör läsas som att den handlar om en man som har dött; inte fysiskt men andligt. Jaget har kluvits i två delar. Hans upplevelse är inte radikalt annorlunda den hos en individ som haft en näradödenupplevelse. Efteråt kan personen aldrig betrakta tillvaron på samma vis igen. Han tvingas således att möta och återuppleva världen på nytt och återupptäcka tingen så som de uppenbaras för honom. Även inbegripa det allra enklaste, vardagligaste, mest anspråkslösa: ”this is a man/this is a tree this is bread”. Trots förhoppningen om att kunna möta världen med en vuxens erfarenhet och perspektiv, så intar diktjaget ett barns roll; misstänksamt smakande på de första orden. Han är någon som på nytt behöver förstå tidens flöde; hur timmar, dagar, årstider avlöser varandra. Det är en ansats att återgå till ett normaltillstånd; att städa huvudet rent från historiens stridsdamm, den gråa röken från gaskamrarna.
Dessvärre så finns det minnen som har en alldeles särskild överlevnadsförmåga. I dikten har jaget svårt att slå sig fri från den vuxnes erfarenheter. Smärtsamma minnen glöder hotfullt under ytan; riskerar när som helst att flamma upp. Och inuti jaget pågår en oupphörlig konflikt mellan förflutet och nutid som bromsar upp all rörelse framåt; försvårar återhämtning och återgång till ett symmetriskt tillstånd. Ett bröd och en kniv att skära brödet med leder för de allra flesta tankarna till en vanlig måltid. Här blir istället det till synes okomplicerade momentet laddat med helt andra innebörder. Kniven är också ett vapen. Brödet blir brödet i koncentrationslägret; de förlorades föda. Det faktiska brödet transformeras till sin negativitet: till hunger och till frånvaron av bröd.
I ”In the Middle of life” kan vi också se ett tydligt avståndstagande från auktoriteter, även detta en konsekvens av förintelsen. Den gamla kvinnan ses därför som betydelsefullare, genuinare än världens sju underverk. Den enskilda människan är mänsklighetens största skatt; viktigare än något annat.
Både naturvetenskap och filosofi och åtföljande idéströmningar i politikers munnar banat väg för massmord. Politikens språk är därför inte brukbart längre. Det samspelar inte med erfarenheten, står i opposition till den upplevda verkligheten. Därför befinner sig diktjaget utanför det politiska samhället. Han finner det inte längre väsentligt och kan heller inte förlita sig på det eller finna stöd genom det. Han tvingas utgå helt från sig själv, oavsett hur splittrad han känner sig inombords. Kanske är det inte konstigt att den existentialistiska rörelsen, med sitt fokus på den mänskliga existensen och med föreställningen om att allt filosofiskt tänkande förutsätter ett enskilt mänskligt subjekt, fick ett uppsving under dessa år?

Hos Różewicz kan det vara fruktbart att betrakta diktjaget som en individ som genomgår en inre översättnings- eller omvandlingsprocess. Diktjagets position är inte olik den hos en person som flyttar till ett nytt land och behöver lära sig ett nytt språk.
nbsp; nbsp; Svårigheterna illustreras väl i Eva Hoffmans roman ”Lost in Translation” (1989). Här emigrerar trettonåriga Eva från Polen till Kanada. Inledningsvis konstaterar hon: ”I felt that my life is ending”. Likt Różewicz diktjag kan Eva inte återvända till sitt ursprung, till en symmetrisk, välorganiserad tillvaro. Hon är inkapslad i ett ”mitt i mellan-tillstånd”, mellan dåtid och nutid, mellan sina gamla värderingar, sitt kulturella ursprung och den nya världen som vecklas ut framför henne. Delvis fast med foten i sitt hemlands mylla klyvs hon mitt itu och får svårigheter att tillhöra en verklighet fullständigt. Inledningsvis obekant med den nya tillvarons underliggande strukturer är det omöjligt att skapa mening. För att hänvisa till Saussures lingvistiska modell så har den betecknande delen av ordet, dess ”signifiant” förlorat sin ”signifié”, det vill säga vad den avser beteckna. Kärlek är inte längre kärlek. En brödlimpa är den mentala bilden av svält eller frånvaron av bröd. En kniv är i första hand ett vapen.

Då språket är sargat, då gamla ord ljuder falskt och förvridet, återstår enbart en nystart; att utgå från sig själv och att på nytt lära sig de allra enklaste begreppen och uttrycken. Detta innebär inte bara att lära sig ordens lexikala betydelse, utan även hur de korresponderar med tingen och hur man förväntas känna inför dem. “One should love man/I learning by night and day”, skriver Różewicz. Hans dikt har en upprepande struktur, som om diktjaget försöker att övertyga sig själv både om ordens innebörd och deras sanningsvärde. Genom det repetitiva undersöks även hur väl orden passar vissa objekt.
Anslaget är suggestivt. Różewicz bilder är omedelbara, okonstlade. Hans språk är klart och enkelt, helt fritt från metaforer. Ändå förmår han förmedla en ängslig känsla, delvis tack vare den barnlika utgångspunkten där kunskap om hur världen är beskaffad saknas. Varsamt måste man prova sina steg för att försäkra sig om att marken bär. Różewiczs skickliga alternerande mellan jamber och caesuras förstärker upplevelsen av ett splittrat, vacklande sinne. Riktningarna i dikten mångdubblas.
Ängslan och det villrådiga barnets perspektiv återfinns i den samtida poeten Czesław Miłoszs diktsamling “The World”. En grupp barn vandrar hemåt genom skogen, inledningsvis förkomna men sedan varsamt ledsagade av moderns tal om dygderna ”Faith, Hope och Love” och ”Father’s Incantations”. Milosz dikter gavs ut 1943 i Warszawa. Likt ”In the Middle of Life” gestaltas en förstörd värld där inget är bortglömt och inte heller bör glömmas bort men en värld som behöver återskapas och ställas i ordning igen.
Till skillnad från hos Różewicz kan man hos Miłosz ana en högre tilltro till världens underliggande design och det faktum att den ursprungligen är skapad väl. I ”The World” försöker poeten att återinföra hopp och tro i världen. Förflyttningen från ett skärrat tillstånd mot återhämtning är därför mer optimistisk. Och även om oro också figurerar hos Miłosz så klingar Faderns visa ord i bakgrunden. Denna form av vägledning saknas i ”In the Middle of Life”. Poeten är osäker på om han kan återställa världen, verkligheten, språket; om han kan sammanfoga signifiant med signifié. Det enda han vet är att när allt är förlorat så kan han – poeten, mannen, människan – vara säker på en sak: sin egen existens; ”this is I”. Han är också medveten om närvaron av andra människor, lika hopplöst vilsekomna. Och kanske – ännu väl fördolt – finns ett hopp om ett återknytande till dessa människor och i längden en sammanlänkning av mänskligheten som sådan.

nbsp;