Första hälften häpnadsväckande bra
DEN LUGNA STADEN
Visas på Fyris
Betyg 3/5
Staden är lugn, inte för att allt är frid och fröjd, utan för att den är lamslagen och för att människorna inte kommer till tals. Robert Guédiguian skildrar ett globaliserat samhälle i förfall.
Filmen är en mosaik av karaktärer som träder in i och ut ur varandras liv. Huvudhistorien skildrar den medelålders hamnarbetaren Paul som väljer avgångsvederlag istället för att gå ut i strejk med sina arbetskamrater. För pengarna köper han en bil och taxilicens och prövar sin lycka som taxichaufför. Hans väg korsas av Michèle som jobbar som fiskpackare på nätterna för att försörja sin arbetslöse make och sin dotters drogmissbruk. Pauls och Michèles begynnande relation ger hopp om mänsklig kontakt men i slutändan blir den bara ännu en i raden av affärstransaktioner.
Det är en dyster film om ensamma människor tvingade till gränslös egoism. Den första halvan är häpnadsväckande bra och når ända in i märgen. Kryssningen mellan människoöden är flyhänt och naturlig och trots att många av karaktärerna är lite skissartade så uppvägs detta av det brutalt äkta skådespeleriet. Ariane Ascaride som spelar Michèle och är Robert Guédiguians fru i verkligheten berör i varje ögonblick.
Men i slutändan blir karaktärerna svikna av det välsvarvade manusbygget som intar en alltmer framträdande position ju längre filmen lider och Robert Guédiguian som vill knyta ihop allt lite för väl. Filmen lever på sin balans mellan realism och polemik men mot slutet offrar Guédiguian trovärdigheten för att nå de stora sanningarna och låter alltför många av filmens berättelser kulminera i våld och död. De metaforiska likheterna mellan alla dessa människoöden är en smula krystade. Den politiska pamfletten tar över och tvingar det socialrealistiska dramat att sluta i en onödigt polemisk melodram. Det är ett överdrivet bombastiskt slut som gör att även den gnutta hopp vi lämnas med klingar falskt.
