Fortsatt lugnt tonläge hos Almodóvar

Tala med henne
Regi: Pedro Almodóvar
Royal
Betyg: 4/5

I hans förra film Allt om min mamma kunde vi dock beröras av en mer nyanserad och finstilt hållning inför sentimentalitetens lockande schabloner.
Nya Tala med henne präglas av en än mer markant nedtoning vad gäller formspråk och åthävor. Detta är en berättelse om två män och två kvinnor vars öden slumpen styr i ett surrealistiskt och oförutsägbart spel. Spelet kretsar kring ett antal till synes inkompatibla miljöer som tjurfäktning, balett och långvård. Såtillvida alltså långt ifrån atypiskt för Almodóvars förkärlek för det udda och oväntade.
Det finns dock en påfallande ömsinthet i berättelsen om den lite infantile och bortkomne sjukvårdaren Benigno (Javier Cámara) och hans kärlek till balettdansösen Alicia. I fyra år har Benigno skött om Alicia som ligger i koma efter en bilolycka. Han kontrasteras mot den betydligt mer världsvane Marco (Dario Grandinetti) vars älskade Lydia, yrkesverksam toreador, även hon ligger i koma efter ha stångats svårt av en tjur.
De bägge männen och deras kärlekshistorier skildras dels i återblickar, dels genom deras förhållningssätt gentemot de bägge livlösa kvinnorna. Där Benigno slösar omtanke, omsorg och ord över sin Alicia är Marco mer avvaktande och passiv inför Lydia. Tala till henne, uppmanar Benigno, vars liv mer och mer tagit formen av ständig monolog. Den intensiva kärlek till dans och stumma filmklassiker som den friska Alicia en gång fyllde sin tillvaro med är nu Benignos självpåtagna livsuppgift. Långa redogörelser för balettföreställningar och filmscener ledsagar hans ytterst sorgfälliga skötsel av Alicias passiva kropp.
Dessa scener där den aktive mannen kontrollerar den nästan i bokstavlig bemärkelse förtingligade kvinnan skulle lätt kunnat framstå som dubiösa eller övertydliga illustrationer av patriarkalt förtryck. Med den feminiserade och självutplånande Benigno som aktiv agent får dock de mästerligt iscensatta bilderna från Alicias sjukrum en mindre uppenbar betydelse.
Som så ofta hos Almodóvar är det en högst problematiserad bild av genusordningen som möter åskådaren. Lydias yrkesval är otvetydigt maskulint medan Marco utsätter sig själv för symboliska kastrationer. Benigno är å sin sida närmast är på väg att upplösas och övergå i Alicia. Något som manifesteras i hans remarkabla återberättande av filmen Älskaren som krympte, där en kvinnlig forskare ger sin man ett förkrympningselixir vilket gör att han till slut får uppleva sin älskades kropp som ett svårbemästrat landskap, där han slutligen försvinner i en obetalbar vulgärfreudiansk akt.
Vulgär är dock det sista Tala med henne är. Den högst överraskande vändning berättelsen slutligen tar kan frappera och utmana åskådaren. Benignos omedvetna offerakt är, inte minst med sina metafysiska övertoner, ett högst diskutabelt inslag. Jag har dock svårt att här se en patriarkal eftergift. Snarare beseglar den maskulina utplåningen ett visserligen dunkelt men ändå magnifikt kärleksbudskap, som i Almodóvars varsamma händer övervinner det begärets dunkla mål som ibland hotar att ta överhanden i denna berättelse.