Tom grannlåt utan äkta känslor
8 kvinnor
Regi: François Ozon
Betyg: 2/5
Premiär på Filmstaden 13 december
Det börjar som ett mysterium av Agatha Christie. Filmens åtta kvinnor samlas i en snötäckt herrgård och upptäcker snart att herrn i huset har mördats och samtliga närvarande har var sitt motiv och alibi. Anklagelserna haglar och intrigen tätnar. Historien är mest en ursäkt för dramatiska avslöjanden om familjehemligheter och kvinnornas spektakulära undanflykter, men det kan meddelas till dem som tycker sådant är viktigt att mordhistorien knyts ihop med självbelåten fiffighet. Förvecklingarna avlöser varandra i ett tempo som liknar en säsongssummering av en tvålopera och tar endast paus när någon bryter ut i ett musikalnummer á la Jacques Demys Paraplyerna i Cherbourg
Filmens största inspirationskälla är ändå Hollywoods familjemelodramer från femtiotalet och då främst dess portalregissör Douglas Sirk. Filmskapare som Sirk och Demy var mästare på polerad yta men de hade också något som Ozons film fullständigt saknar - känslomässig uppriktighet. Hur tydligt än sömmarna syns och hur medveten åskådaren än är om den filmiska manipulationen så är målet för en melodram alltid äkta känslor. Det behöver man inte gå tillbaka till Hollywoods storhetstid för att tro på. Se bara på Spaniens Pedro Almodóvar, Australiens Baz Luhrmann eller Indiens Yash Chopra. Ironi i klassisk bemärkelse är inte främmande för melodramen, tvärtom är det kännetecknande för både Sirks och Fassbinders filmer. Det är dock en helt annan form av ironi än den blandning av distanserad parodi och andefattiga cynism som Ozon ger prov på här.
Det är med risk för att framstå som en torrboll som man kritiserar en medvetet ytlig pastisch för att inte vara tillräckligt allvarlig. Dessvärre är filmen inte heller rolig. Om man nu inte tycker att det är höjden av humor när Catherine Deneuve slår sin styvmor över huvudet med en whiskyflaska eller när Deneuve och Fanny Ardant rullar runt på golvet i en vild kamp om en pistol för att plötsligt börja kyssas eldigt.
Än värre är de slött iscensatta musikalinslagen. Med sin märkliga statiskhet och styltiga koreografi liknar de mest tröttsamma charader på ett pyjamasparty. Varken här eller någon annanstans i filmen finns ett uns av den lustfylldhet som är så självklar hos Ozons förebilder.
Återstår då att vila ögonen på scenografin och ensemblen där det finns mycket grannlåt. Som den säkre stilist han är har Ozon omsorgsfullt återskapat gammaldags Technicolor-glamour och här hittar vi filmens enda obestridliga njutning. Hit hör också, till en början, också de begåvade aktriserna där särskilt, tillsammans med de redan nämnda, Isabelle Huppert och Ludivine Sagnier är att nämna. Efter en stund står det dock klart att inte ens de kan bygga något utifrån detta farsartade kartotek av filmklichéer. Ett osmakligt drag av skådespelarförödmjukelse letar sig in i filmen.
Ozons goda rykte som kvinnoregissör kommer främst från Charlotte Ramplings hyllade insats i Under sanden och det torde vara en av anledningarna till att gräddan av Frankrikes kvinnliga skådespelare ville vara med här. Men Ramplings introverta rollkaraktär tangerade redan en typstudie av den outgrundliga kvinnan och inte blir det bättre i 8 kvinnor när Ozon till råga på allt har en ursäkt att ta till stereotyper.
Fassbinder skrev en gång att Douglas Sirk hade gjort de mest ömsinta filmer han kände till och att Sirk inte föraktade människor som andra gör. Med 8 kvinnor tycks François Ozon ha bekänt färg.
