Fares visar sinne för detaljer, timing och personregi
Kopps
Regi: Josef Fares
Premiär 7 februari
Nu är det nog knappast tanken på en plats i debatten om polisens kris som motiverat Josef Fares i uppföljaren till rosade Jalla Jalla . Kopps är snarare en fortsatt demonstration av Fares flyhänta förmåga att korsbefrukta smart genrelek med lyhörd vardagsrealism. Precis som i föregångaren imponerar hanteringen av de snabba kasten mellan högt uppdriven stilisering och mer lågmäld iakttagelseförmåga.
I Jalla Jalla fick den romantiska komedins berättelseschabloner möta fars, ironi och multietniskt burleskeri. I Kopps hamnar kärleksrelationerna än mer i skymundan. Även om polismannen Jacobs (Fares Fares) rörande försök att finna en livspartner ibland står i centrum är detta främst en ensemblekomedi. Jacob, Benny (Torkel Pettersson), Agneta (Sissela Kyle) och Lasse (Göran Ragnerstam) utgör det halvslappa snutkollektiv som konfronteras av den urbana byråkratins representant Jessica (Eva Röse).
Till synes klassiska motsatspar från den svenska filmens värld presenteras. Jessica är slipad, världsvan och effektiv; våra landsortssnutar är jordnära och ineffektiva. Den farskarusell som drar igång har dock kanske mer gemensamt med lika klassisk brittisk komedi. I filmer som Massor av Whiskey eller Blixten från Titfield etablerade londonstudion Ealing under efterkrigsåren ett ytterst framgångsrikt mönster. Den lilla människans omoderna kamp mot hjärtlös nymodighet och storskalig organisation gav upphov till en rad hejdlösa förvecklingskomedier. Samma fokusering på ansatt nostalgi och småskalighet har senare fått en revival i filmer som Brassed Off och Allt eller inget .
Även i Kopps bjuder de utrotningshotade motstånd. Den låga brottsfrekvensen på orten kanske kan avhjälpas. Jacob och hans kolleger börjar helt enkelt bättra på statistiken med egna medel. Den plötsliga brottsvågen ger inte bara tillfälle till lustifikationer, Fares får också tillfälle att visa sitt handlag med actionfilmens konventioner. Bennys vapenfetischism och fixering vid hollywoodsk snutjargong bildar en effektfull kontrast mot Jacobs och Lasses mer flegmatiska inställning till polisarbetet.
Ofta är det mycket roligt att titta på Kopps . Fares äger uppenbarligen sinne för detaljer, timing och personregi. Dynamiken mellan den ömsint skildrade småstadslunken och den tempofyllda actionpastischen är imponerande och drivet genomförd. Mellan skratten kommer jag dock på mig själv med att betrakta det hela som en distanserad stilövning. Det är medryckande men inte hänryckande, kanske är det i steget mellan just dessa tillstånd som man kan identifiera riktigt stor filmkomedi.
