Emperor s Club evinnerligt tråkigt iscensatt
The Emperor s Club
Regi: Michael Hoffman
Premiär på SF:s biografer i juli
Betyg : 3/5
Den här gången är genrekontexten dock inte komisk. The Emperor s Club är snarare ett lättflytande, sentimentalt och bildat drama som tar sig för att sätta moral och etik under sin lupp. Samtidigt vill man naturligtvis - som i ack så många skolfilmer - ta tillfället i akt att berätta om vuxenblivande, utanförskap och auktoritetsproblematik.
Hunderts specialområde är antiken och dess stora män och händelser. Varje år avslutas antikkursen med en prestigefylld frågetävling där segraren blir hela skolans Julius Ceasar. Det är kring denna tävling filmens intrig är uppbygd, en intrig där Hunderts dramaturgiska motpol i persongalleriet är rötägget Sedgewick Bell. De övriga fjortonåringarna är undergivna, ambitiösa och beundrande inför Hunderts lärdomar. Senatorssonen Bells inträde i klassen förändrar maktförhållandena. Bell redovisar öppet sitt lärdomsförakt. De höga ideal och den bildning som enligt Hundert finns att hämta i antikens skrifter och berättelser behandlar han med vass och cynisk överlägsenhet. Han får också några av de tidigare så välanpassade klasskamraterna på sin sida. Hunderts uppgift blir dels att återta befälet, dels att gripa sig an problemets kärna - dvs att förändra och forma om Sedgewick Bell till en lärdomshungrande alumn. Hans strategi är att peppa den uppenbart begåvade Bell att kämpa för en topplats i frågetävlingen.
En given filmisk referenspunkt är naturligtvis Peter Weirs decenniegamla succé Döda poeters sällskap . Redan filmens titeln annonserar ett beroende. The Emperor s Club gestaltar dock en något mer komplext förhållande till auktoritet och lärdomsvurm än Weirs film. Här finns någonstans under ytan en kulturpessimism som också understryks av berättelsens historiska kontext. William Hunderts problem utspelar sig i ett sjuttiotal där både bildning och moraliska ideal är satta under tryck. Ramberättelsen är en återblick från vårt sekel där Hundert nu framstår som just den naive relik som Sedgewick Bell kanske var den förste att identifiera honom som.
Det är synd att The Emperor s Club är så evinnerligt tråkigt iscensatt. Både story och casting rymmer möjligheter till en kritisk parafras på den romantiska idealism som präglar filmer som Döda poeters sällskap . Det lättflytande och slätstrukna bildspråket, och den förskräckliga och ständigt närvarande musiken, lyckas dock effektivt motverka den pessimistiska grundtonen till förmån för en lättköpt sentimentalitet som dessvärre lämnar åskådaren mer otillfredsställd än nödvändigt.
