Max von Sydow i briljant monolog

INTACTO
Regi Juan Carlos Fresnadillo
Betyg 3/ 5
Visas på Fyris

Kasinot drivs av Samuel Berg (Max von Sydow), en mytomspunnen förintelseöverlevare som har för vana att spela rysk roulett mot de osedvanligt dåliga oddsen fem kulor och en tom kammare. Snart står det klart att i den här besynnerliga världen är tur och otur inte abstrakta begrepp utan påtagliga fenomen och dessutom personliga egenskaper.

Bergs skyddsling Federico (Eusebio Poncela) har som främsta uppgift att snuva lyckosamma kasinogäster på deras tur genom handpåläggning. När Federico vill lämna sin tjänst blir han med en siciliansk kyss berövad all sin tursamhet av sin läromästare. Driven av hämndbegär ger sig Federico ut på ett mångårigt sökande efter någon med kapacitet att mäta sig med Berg. Till slut hittar han Tomás (Leonardo Sbaraglia), en bankrånare och ende överlevande från en flygplanskrasch.

Premisserna tillhör faktiskt de mer originella på senare år. Fresnadillo undviker den klassiskt amerikanska dramaturgin som historien inbjuder till och i likhet med de inledande bilderna tar det tid att få fotfäste i filmen som helhet. Om man inte fascineras av föresatserna och Fresnadillos uppfinningsrikedom så kan filmen te sig både förbryllande och svårengagerande. Men det finns också en mänsklig dimension bortom den manliga tävlingsinstinkten.

Polisen Sara (Monica Lopez) är Federico och Tomás på spåren. Även hon är en överlevare från en personlig tragedi. I hennes fall är det bilolycka där hennes make och dotter dog men hon själv undkom oskadd. Det är i hennes historia filmens sorgkant framträder som tydligast. Men även de övriga karaktärerna plågas av överlevnadsskuldkänslor. Melankolin uttrycks inte minst av Berg själv.

På en sten i sitt ökenlandskap gör Max von Sydow en briljant tolkning av en monolog om att vara ensam kvar i koncentrationslägret när kriget tog slut. Det kan tyckas märkligt att en engelsktalande von Sydow spelar den här tongivande Mefistofiguren i en annars mest spansktalande ensemble men det är svårt att tänka sig någon göra det bättre och hans mäktiga närvaro skänker en teologisk anstrykning till filmens funderingar. Det här är ju trots allt mannen som spelade schack med hin håle i Det sjunde inseglet, för att bara nämna en av hans mest kända filmer om Gud och Djävulen.

Den övernaturliga aspekten antyds bara i ett par av filmens många sinnrika scener. Det är inte bara i detta som Fresnadillo är mer besläktad med amerikanen M. Night Shyamalan ( Unbreakable, Sjätte sinnet) än sina kollegor Amenábar och Balagueró i de senaste årens spanska thrillertrend. Han lånar dessutom tämligen friskt, men snyggt, från såväl Bryan Singers De misstänkta som Hideo Nakatas Ringu.

Så när som på en väl tillkrånglad berättelsekonstruktion gör inte sig långfilmsdebutanten Fresnadillo skyldig till några typiska förstagångsmisstag. Film är stämningssäker och väl avvägd, så om den inte riktigt lyckas infria sin högt ställda ambitioner må det vara förlåtet.