Relationskomedi som sällan är rolig

Tillfällig fru sökes
Regi: Lisa Ohlin
Filmstaden
Betyg: 1/5

Här möter vi således för ovanlighetens skull en man vars biologiska klocka börjat ticka. Fredrik (Gustaf Hammarsten), gatuköksägare i fyrtioårsåldern, ska till sin stora lycka bli far. Det visar sig dock att barnet inte är hans och när hans sambo lämnar honom för villaidyll tillsammans med barnets far rasar hans värld samman. I sin desperata längtan efter familj iscensätter han ett skenäktenskap med sitt ryska grillbiträde för att kunna adoptera ett barn. Milla (Lotta Östlin Stenshäll) ska undersöka parets lämplighet, men när hon hamnar i säng med sin klient kompliceras utredningen.

Lisa Ohlin handskas för all del varsamt och inkännande med den lite solkiga småstadsmiljön. Här finns gott om scener att känna igen den svenska vardagen i. Scenografin har tagit fasta på de mest uttjatade föreställningar om smaklöst pyntade vardagsrum och landsortsbors oförmåga att klä sig snyggt och Gustaf Hammarsten gör dessutom en finstämd parafras av sin gamla rollfigur Velour-Göran från Lukas Moodyssons Tillsammans .

Ett av de stora problemen med Tillfällig fru sökes är dock att det sällan blir roligt. Många skämt är plumpa, andra framstår som fadda och kichéfyllda. Det är inget lysande manus Ohlin arbetat med, och med den brist på timing och fingertoppskänsla det är iscensatt med drunknar de flesta punsch-lines i vardagsrealismens gröt. Farsinslagen presenteras omständligt och förutsägbart och faller platt till marken. Direkt osmakliga blir de bifigurer som ska ge historien mustighet. Fredriks lätt förståndshandikappade hjälpreda Tomme (Claes Hartelius) ger upphov till svårartad lyteskomik och att driva med östeuropeiska lycksökerskor kan i bästa fall framstå som ett heroiskt undvikande av politiskt korrekta hänsyn.

Mest brister det dock på det övergripande berättarmässiga planet. I ivern att bryta mot genrens alla konventioner verkar de inblandade ha glömt att de ju fortfarande avsett att syssla med komedi. Den övergripande berättelsen saknar det driv som krävs. Vi förstår ganska snart att Fredrik och Milla ska få varandra, gott så. Vad som fattas är de hinder som ska göra parets väg till lyckan spännande att följa. Vi får tyvärr aldrig anledning att fråga oss hur parets försoning egentligen skulle kunna gå till. Det finns helt enkelt inget osannolikt i denna kärlekshistoria som håller uppe intresset.

Någon romantisk komedi är Tillfällig fru sökes inte. Snarare framstår Ohlins film som en lite tragikomisk vardagsberättelse som tyvärr kapsejsar i sina humoristiska ambitioner. Kanske undviker den genrens konventioner, men den ersätter dem med klichéartade föreställningar om småstadsbor, ryskor och medelålder som känns väl så påfrestande.
Generad smiter jag ut från förhandsvisningen innan presskonferensen för att undvika att få höra den mest relevanta frågan ställas: På vilka ställen var det meningen att vi skulle skratta?