Uppriktigt berättelse håller Baghers film på rätt köl

Capricciosa
Regi: Reza Bagher
Royal
Betyg: 3/5

Henrik Johansson är sjutton år och bor utanför Malmö tillsammans med sin familj. Han älskar fotboll mer än något annat och drömmer om möjligheten att få åka på träningsläger i Holland. Hans två småsyskon är gnabbiga på rätt sida om trivsamhet och eftersom Henriks far spelas av Rolf Lassgård med sin inmutade jovialitet så är vi garanterade viss uppsluppen charm. Åtminstone till en början. När Henriks mor dör i cancer förändras det mesta. Pappan återfaller gradvis till sitt gamla alkoholmissbruk och det dröjer inte länge förrän ansvaret för familjen vilar på Henriks axlar.

Det är tydligt att den här historien om alkoholism och föräldrasvek är viktig för Reza Bagher och trots att den rymmer sin beskärda del av schabloner så hålls filmen på rätt köl genom uppriktigheten och rakheten i framförandet. Linus Nilsson gör en uppfriskande lågröstad debut i rollen som Henrik och flera av scenerna mellan honom och Rolf Lassgård innehåller känsligt samspel och ordentlig nerv. Bagher har bevisligen en fallenhet för att hitta rätt tonfall i dessa laddade scener och en otvungen förmåga att behandla allvarsamheter utan att fastna i tungsinne.
Synd då att man inte litar på berättelsens bärighet och Baghers talang utan försöker göra filmen mer aptitlig för en bredare publik genom en rad lättsamma inslag som har svårigheter att till fullo integreras med resten av filmen. Det gäller inte minst den slarviga hanteringen av bihistorien med den exotiska städerskan Elvira som Henrik förälskar sig i. Deras romans hastas igenom på ett pliktskyldigt vis som inte kommer att göra en endaste tonåring glad.

Tvivelaktiga muntrationer är i ärlighetens namn inte enbart eftergifter för att maximera besökarantalet. De fyller även en tematisk funktion och syftar till att driva hem budskapet att livet inte bara är elände för familjen Johansson och att man aldrig ska ge upp, hur svårt allt än verkar. Om det bästa sättet att skildra detta på, för någon del av publiken, är att pressa in en rad flåsiga sekvenser där barnen har vattenkrig i sängen eller Lassgård får banansmet i håret eller tokroligt slirar omkring på rollerblades tillåter jag mig att tvivla på.