Stor njutning när von Trier sätter fokus på egennyttan
Dogville
Regi: Lars von Trier
Betyg 4/5
Premiär på Royal 12 september
Nu får vi varken se gruvan eller möteslokalen. Lars von Triers scenografiska val att låta hela Dogville utgöras av en avskalad studioscen, med alla byggnader ritade med kritstreck på det svarta golvet och i övrigt ytterst sparsamt med rekvisita, har väckt mycken uppmärksamhet. Just den aspekten av filmen känns inte mycket märkvärdigare än ett halvvågat experiment i filmad teater. Visst vilar sig von Trier mot brechtiansk teaterteori men mer direkt är hans film inspirerad av kraftigt stiliserade tv-teaterföreställningar från tidigt 80-tal som t ex Nicholas Nickleby med Royal Shakespeare Company. Grundtanken är att i ett så enkelt och abstrakt spelrum som möjligt kommer vi närmare människorna i berättelsen.
Nog lyckas von Trier i sitt uppsåt, åtminstone till en början. Precis som vanligt i hans filmer engageras och alieneras man om vartannat, men här är det, teaterknepen till trots, inte lika mycket av den senare varan som man har blivit van från den svårfångade manipulatörens sida. Detta har von Trier mycket att tacka sina namnkunniga skådespelare för. Den blandade skaran, med namn som Harriet Andersson, Lauren Bacall, Stellan Skarsgård, Chloë Sevigny och Ben Gazzara, gjuter verkligen liv i det fattiga men till synes hederliga byfolket.
Lokalbefolkningen beslutar att Grace, som den vackra rymlingen självklart heter, ska få stanna i byn på prov trots att hotet om upptäckt är ständigt närvarande. Som tack, och för att vinna deras gunst, erbjuder Grace sig som arbetskraft. I takt med att arbetsbördan ökar, stiger förväntningarna bortom rimlighetens gränser och det är inte bara Tom som vill vara henne nära.
Triers återkommande ledmotiv om den självutplånande kvinnan och hennes frälsning genom offer har vi sett till leda, inte minst i Emily Watsons och Björks tappning i Breaking the Waves respektive Dancer in the Dark. Grace, spelad av en stadig och stark Nicole Kidman, blir en smart variant av denna gestaltning av martyrskap genom att von Trier låter ett hämndtema så sakteliga sippra in i berättelsen.
Dogville utvecklar sig till en parabel på klassiska teman som nåd, hämnd och mänsklig svaghet. Det finns stor njutning att hämta i hur von Trier sätter ljuset på formuleringar och beteenden som avslöjar egennyttan i våra mest godhjärtade handlingar. Paul Bettany som Tom Edison är ett särskilt gott verktyg för detta ändamål. Bettany gör en klar och fokuserad insats som, i sällskap med James Caans blixtinhopp som gangsterboss, är det bästa med hela filmen.
Som ett porträtt av maktens allmängiltiga mekanismer är Dogville således lyckad, men von Trier vill också retas lite med det stora maktmissbrukande landet i väster. Visst finns det allegoriska kvaliteter i filmens berättelse men som USA-kritik är Dogville ändå på tok för flyktig. Märkligt är att en filmare som uppehållit sig så mycket vid religionssymbolik i sina tidigare filmer väljer att lägga det åt sidan när han ger sig i kast med ett av de mest religiösa länderna i världen. Så länge von Trier nyttjar amerikana som filmiska metaforer är det gott nog men när han mot slutet vill bli mer specifik så känns just den ambitionen svidande ofullgången.
