Skojiga krumelurer i fantasilös historia

Smala Sussie
Regi: Ulf Malmros
3/5
Premiär på Royal 3 oktober

Redan på projektplanet salufördes Ulf Malmros högenergiska film som en Pulp Fiction på värmländska. Förvisso en slagkraftig försäljningsslogan, men lika ohållbar som den självinitierade jämförelsen med Trainspotting, även om man lyckas tänka bort hur pigga herrar Tarantino och Boyle kändes när de slog igenom. Närmare sanningen är att det här är Kopps med Ronny Ragge och lite hippare referenser. Plus några stänk Fucking Åmål.
Erik har kommit hem till sin barndomsby i Värmland för att hitta sin syster som är anmäld försvunnen. Smala Sussie, som hon kallas, är traktens lilla solstråle, men ju djupare Erik undersöker saken desto mer får han reda på om de skumraskaffärer som hans syster och andra i det lilla brukssamhället är inblandade i.
Man behöver ju egentligen inte komma dragandes med Fares och Moodysson för att konstatera att för tillfället är byhålan som skådeplats legio i svensk film. Visserligen sker allt mer filmproduktion utanför de stora städerna, men frågan är om inte den starkare drivkraften är uppfattningen att en lantlig inramning borgar för produktens folkliga genomslag. Inget fel med det annat än att det på sistone har generat några filmer för mycket där storstadsskådespelare jobbar mer med att få rätt mängd smutsfläckar i ansiktet och skit under naglarna än med att tränga in under huden på sina karaktärer.
Skönt är då att Malmros sätter lokalfärgen i första rummet genom att jobba med huvudsakligen värmländska skådespelare. Det finns något befriande i att få se Tuva Novotny skaka loss ordentligt i titelrollen och dessutom på bred dialekt från hembygden. I det digra typgalleriet utmärker sig även flera av de andra birollskådespelarna. Kjell Bergqvist, som bruksortens ende och från Stockholm utkommenderade polis, ansluter till dessa med sitt förväntat höga underhållningsvärde. Mer som kuriosa gör även Bengt Asterlind från Hajk det.
Ordentlig skjuts får filmen av nykomlingen Björn Starrin som Eriks förvirrade kompis Pölsa. Hispig och självupptagen som få snurrar han omkring i samhället, ibland med en videokamera som han filmar sig själv med, ibland iförd zebrakalsonger, men alltid rödögd efter en eller annan form av berusning.
Jämfört med Pölsa kan inte Jonas Rimeika i huvudrollen som Erik framstå som annat än blek. Något som kompenseras av hans berättarröst som är den mest helgjutna som hörts i svensk film sedan Anton Glanzelius ögonblickslånga storhetstid i Mitt liv som hund. Det är Rimeikas känsla för rytm och språk som bereder vägen förbi det fantasilösa upplägget med återblickar som inte är vad de verkar vara och en förvecklingsintrig som är mer Åsa-Nisse än Guy Ritchie. Annars finns det behållning i Malmros uppenbara förtjusning att blåsa omkring i
180 knyck med fyndiga infall och visuella krumelurer. Dessa dekorativa stickspår - Banarnes stund på motorhuven med Sussie är ett av många - visar sig vara filmens själva huvudpoäng. Hur skojiga de än må vara förlåter de ändå inte helt och fullt den mer än lovligt oinspirerade ramhistorien.
I Rapport till himlen och Den sista sommaren har Malmros visat sig som en säker stilist och även den här genrehybriden håller hög och jämn nivå med en finurlig dialog som något otippat ligger närmare underfundigheten än det flabbiga. Vad som främst står i vägen för fullständig framgång är ändå försöken att anamma stildrag från de anglosaxiska förebilderna. För hur mycket filmen än stretar emot och slänger sig med droghumor och dekadent beteende, så blir den aldrig mer än lagom och låtsasprovokativ. I grund och botten är det en ganska snäll film och någonstans under den fräsiga ytan har man begravt en ganska rörande berättelse om en vilsen flicka.