Snygg skolfilm bekräftar övermänniskodyrkan

Ondskan
Regi: Mikael Håfström
3/5
Spegeln

En gång i tiden var skolan faktiskt en ständig källa till uppslag för svenska filmproducenter. Mötet mellan land och stad kunde skildras genom utlokaliserade folkskollärare, ville man gissla borgerligheten eller studera klassamhället erbjöd läroverken lämplig miljö och siktade man ännu högre fanns ju internatskolorna.
Genrerna skiftade - från burleskaste komik över melodramens sentiment till den mörkare och djupare dramatik som kännetecknar exempelvis Alf Sjöbergs legendariska Hets - men skolvärldens schabloner var sig lika.
Av någon anledning upphörde skolan att attrahera svenska filmskapare någon gång under sextiotalet. Nya estetiska ideal strävade mot klassiska genrer och berättarnormer. Utbildningsreformer förändrade det gamla hierarkiska skolsystemet i grunden. Enstaka senare svenska filmbesök i skolvärlden har också ofta valt att ta klivet bakåt till det förgångna, som i Widerbergs Lust och fägring stor för några år sedan.
Här är Ondskan inget undantag med sin omsorgsfulla femtiotalsskildring. Jan Guillous självbiografiska roman är naturligtvis ett ypperligt uppslag för en klassisk skolfilm. Här finns pennalism, fascistiska lärare, goda pedagogiska undantag och (naturligtvis) en outsider som utmanar det rigida systemet.
Guillous alter ego Erik Ponti (Andreas Wilson) blir utstraffad ur realskolan efter upprepade slagsmål. Våldet finns även i hemmiljön. Eriks styvpappa (Johan Rabaeus) misshandlar honom regelbundet och mamma (Marie Richardsson) väljer att inte se. Internatskolan Stjärnsberg verkar bli räddningen, både vad gäller realexamen och pappas fruktade livrem.
Det visar sig dock att även Stjärnsberg är ett våldets näste. Här är det eleverna själva som sköter all disciplinär verksamhet. Hierarkin är strikt. Längst ned står realskoleklasserna, gymnasisterna sköter övervakning och straff, lärarna blundar.
Erik vägrar dock finna sig i systemet. Hans obstruktion av de regerande rikemanssönernas välde skakar systemet i grunden.
Ondskan är på många sätt en alldeles utmärkt film. Håfström får (precis som i Leva livet häromåret) ut mer än man kan begära av aktörer vi sett i allt för många filmer (Kjell Bergqvist, Lennart Hjulström). Dessutom finns i huvudrollerna oprövade kort som Wilson och Henrik Lundström ( i rollen som Eriks veke rumskompis Pierre) som imponerar.
Bild- och berättarmässigt sticker Ondskan inte ut men filmen är vårdad, snygg och berättarmässigt oklanderlig. De starka antagonistiska motpolerna borgar för en känsloladdad dramaturgi som i Håfströms händer blir både tät och engagerande.
Avigsidorna med Ondskan har snarast att göra med den idealisering av huvudpersonen som efter ett tag står en upp i halsen. Låt vara att storyn kräver en stark
och karaktärsfast underdog. Att Andreas Wilson agerar som en ung Paul Newman är därför inte orimligt och stärker dessutom tidsandan. Det är istället sammansmältningen av rollfigur och upphovsmannens (Guillou) idealiserade självbild, välkänd för allmänheten, som stör. Här har vi fysisk styrka parad med rättrådighet och rättspatos; vi har intelligens (stora A över hela linjen), kvinnotycke och målmedvetenhet. Allt i en 15-årings gestalt När dessutom journalistiken smyger sig in på ett hörn blir det helt enkelt för mycket. Man längtar helt enkelt efter några sprickor i muren som kan dämpa de allt för skarpa kontrasterna mot alla mobbande och mobbade överklassfjantar och sillmjölkar i pojkkollektivet.
Nej någon stor film är Ondskan inte. Håfström vill berätta om våldets mekanismer med moraliskt patos. Tyvärr rundas det hela av i en alltför välbekant devis: det är den starkaste som överlever. När Erik visas upp som ariskt praktexemplar av en nazianstruken lärare får scenen (sedd mot filmen som helhet) därför en besk eftersmak.
Istället för att fungera som en kritik mot övermänniskodyrkan tycks Ondskan i slutändan bekräfta dess giltighet.