Menlöst om unga kvinnors livsval

Mona-Lisas leende
Regi: Mike Newell
2/5
Spegeln

Ett otal skol- och universitetsfilmer har låtit kunskapsfabrikerna skakas i sina grundvalar av lika karismatiska som aparta outsiders. Studenter och elever får de dock i allmänhet med sig, dessa anti-auktoritära auktoriteter. Oftast är de män, inte sällan med problematiska vanor vad gäller alkohol och/eller sexualitet.
Dessutom spelas de alltid av filmstjärnor. Detta kan tyckas som en självklarhet, men det är en helt nödvändig självklarhet som förklaringsgrund till genren. När en populär aktör (Michael Caine, Kevin Kline, Michael Douglas) börjar komma upp i åldrarna behövs nya typer av roller. Att bli universitetslärare på låtsas är en utväg för dessa herrar (och för deras arbetsgivare), dessutom ger deras ärrade stjärnstatus auktoriteten trovärdighet och pondus.
Mona-Lisas leende skiljer ut sig från denna kategori. Julia Roberts är visserligen stjärnskapet personifierat, men hon framstår som tämligen ung och söt i jämförelse med de flesta av sina föregångare i genren. Dessutom vänds det genusmönster som etablerats i dessa filmer. Man kan se Mona-Lisas leende som en inverterad version av Döda poeters sällskap. I stället för att låta en man leda pojkar mot autonomi från inre och yttre förtryck får en kvinna uppgiften att frigöra unga flickor i såväl tanke som gärning.

Wellsely College, dit Katherine Watson (Julia Roberts) 1953 anländer för att undervisa i konsthistoria, är en fin östkustskola där unga kvinnor tränas för att bli goda fruar, samtidigt som de på papperet får bildning och akademisk kompetens. Katherine har dock för inte för avsikt att rätta in sig i ledet. Hon vill ställa krav. Inte på utantillkunskaper och lydnad, snarare på självständigt sökande efter kunskap och upplevelser. Dessutom vill hon bryta det inbyggda livsprojekt som hennes överklasselever är fångna i: att så snart som möjligt gifta sig och ge upp alla tankar på egen yrkesverksamhet.
Detta låter naturligtvis mycket sympatiskt. Problemet är att Mona-Lisas leende är en så blodfattig och menlös film. Under ett år får vi följa Katherine i hennes vedermödor att bli accepterad i ett förstockat kollegium. Samtidigt får vi följa hennes studenters bildningsgång. De första mötena med modern konst blir en chock. Så småningom lär sig dock de unga kvinnorna att titta på konstigheter som Jackson Pollock, samtidigt som de börjar inse att deras utstakade livsväg kanske inte är någon självklarhet.

Allt interfolierat med amorösa intriger. Katherine inleder en romans med en fager lektor i italienska; hennes elever prövar lyckan på den hägrande äktenskapsmarknaden. Några blir lyckliga, andra blir svikna och olyckliga. Som så ofta i dessa kollektiva utvecklingshistorier får ledarinnan till slut med sig alla. Även den mest illvilliga och skeptiska alumnen, Betty (Kirsten Dunst), sluter till sist upp på Katherines sida efter att först ha intrigerat vådligt mot den kontroversiella lärarinnan.
Ett visst reflekterande över själva genren kan slutligen skönjas. Julia Roberts rollfigur når också själv en insikt, något som annars mest brukar vara elevkollektivets uppgift i dessa filmer. Hon inser att hon varit alltför säker på att just hennes sätt att förstå världen varit det rätta. Kanske kan det ses som en sympatisk och välkommen självkritik - och ovanlig i denna typ av film. Det känns bara lite tråkigt (men samtidigt talande) att den kommer först när det för en gångs skull är en kvinna som får uppdraget att leda den vilsna flocken.