Ingen fullträff

Cinderella Man
Regi: Ron Howard
Premiär 16/9 på Royal
2/5

Ingenstans i boxningshistorien finns ett människoöde som kan jämföras med berättelsen om James J Braddock. Redan innan förtexterna får vi veta att det är en sjuhelsikes skröna - och den är sann också. Det är en sådan där mot alla odds-historia som är som klippt och skuren för att bli film i USA.
När vi möter Braddock (Russell Crowe) första gången är han i färd med att släcka lyset för sin tionde motståndare på raken. Han är en boxare i medvind och på uppgång, med pengar på fickan, en vacker fru och tre söta barn där hemma. Men året är 1928 och den stora depressionen ska snart slå till. Fem år senare står han där, utan pengar och med trasig knockouthand, fortfarande med en vacker fru och tre barn där hemma. Den långa vägen tillbaka har bara börjat (och filmen är väldigt lång).
Även om den här boxarberättelsen är ovanlig i verkliga livet finns det sannerligen motstycken att hämta i filmhistorien. Inget fel i det, men man efterlyser gärna variationer på känd melodi. I avsaknad av detta bör åtminstone berättelsen läggas fram med någon slags känslighet. Detta är inte precis regissören Ron Howards starka sida.
Howard vill inte låta publiken upptäcka någonting på egen hand utan bokstaverar det helst för oss. Och inte bara en utan ett par gånger, för att sedan dubbelkolla att vi inte missat det genom att dra det en gång till. Hans envetna sluggertaktik når ibland rent pinsamma nivåer. Depressionen blir en oändlig freskmålning med gråtande barn och Renée Zellweger.
Klumpigheten går igen i de många och långa boxningsscenerna. Howard har en djupt opersonlig och temperamentslös registil och för att förmedla energisk matchkänsla så satsar han aggressivt på en rad olika stiltekniker utan att verka tro på någon av dem själv. Istället väljer han komiskt ofta att klippa till jublande åskådarreaktioner. Sällan har en boxningsfilm fokuserat så mycket på läktaren.
Blodsutgjutelse och frakturer får vi förvisso nog av och ingen kan väl spela livsfarlig nallebjörn som Crowe. Precis som i Gladiator lyckas han övertyga med ett på papperet ohyggligt fyrkantigt personporträtt. När man hör vissa av de repliker som läggs i den oresonligt godhjärtade familjefaderns mun vill man ge Crowe någon sorts pris för att han så tveklöst hittar det trovärdigt mänskliga. Braddocks boxningstränare är precis lika entonig som sin adept men även Paul Giamatti blåser eget liv i sin karikatyr. Tillsammans lyckas de nästan ro skutan i hamn, men till slut blir motståndet för tufft.
Ron Howard kan ju inte bara berätta en sådan här historia om en människas remarkabla levnadsöde och nöja sig med det. Nej, det hela måste göras till en tydligt upplyftande symbol för det amerikanska folkets tåga och moraliska stryktålighet. Extra sunkigt när en karismatisk bifigur aktiv i fackföreningar så självklart bara är till för att genom en kvalfull död illustrera att han borde ha gjort som sin boxarkompis - bitit ihop, kämpat på och nått toppen alldeles på egen hand.