Filmrecensioner

Pans labyrint
Regi: Guillermo del Toro
(Premiär 9 februari)
5/5

Ofelia är en liten flicka på väg till sin nye styvfar i norra Spanien med sin höggravida mor. Det är några år efter inbördeskriget och den onde fascistkaptenen Vidal bryr sig synnerligen lite om mor och dotter, men desto mer om att jaga frihetskämpar i de spanska skogarna och det ofödda barnet, som han är övertygad om är en son. Vad han inte vet är att vänsterrebellerna har infiltrerat hans hushåll. I takt med att modern insjuknar försvinner den ensamma bokmalen Ofelia allt längre in i en annan verklighet, där hon av en mystisk faun blir lovad en bättre lott i utbyte mot tre gärningar.
Det dras ingen bekväm skiljelinje mellan dröm och verklighet och del Toros remarkabla hantering av den flytande gränsen mellan dessa två berättelser och deras världar är utsökt. Ondskan tar olika skepnader men den är lika närvarande överallt och Ofelia får lita på sin egen förmåga att hitta rätt i labyrinten.
Del Toros tidigare filmer (intensiva Cronos, vackra Devil?s Backbone eller halvlyckade Hollywoodäventyren Blade II eller Hellboy) har visat på ett bildsinne utöver det vanliga och en förmåga att hitta rätt mellan det sublima och det groteska. Inget har dock egentligen skvallrat om det idéfyrverkeri som ryms i Pans labyrint. Filmen formligen svämmar över av scener som stannar kvar länge, länge både i maggrop och knopp. Hans förbluffande bildmakande hittar ett samspel med det pådrivande berättarflödet i vad som blir en sällsynt kombination av filmtraditioner.
Hur briljant iscensättningen än är så skulle den inte ha hälften så god genklang utan de komplexa tolkningarna av del Toros välskrivna karaktärer. Sergi López gör den blixtrande Vidal ondare än någon filmnazist men ändå intressant, Maribel Verdú vibrerar i rollen som hans hushållerska och Ivana Baquero som Ofelia är lika storögd som känslofull. Alla gjuter de liv i arketyper och tillsammans med del Toro leker de med deras betydelser.
Pans labyrint är en poetisk fabel och en politisk fantasi som lyckas vara glasklar och mångtydig på samma gång. Lika grym och skrämmande som den bästa folksaga, lämnar Guillermo del Toros förstummande film ändå en spirande hoppfullhet efter sig, om inte annat så för filmkonstens skull.

Christoffer Olofsson

Hoppet
Regi: Petter Naess
(Premiär 9 februari på Filmstaden)
3/5

Azad och hans bror flyr sitt krigshärjade hemland för en tryggare tillvaro hos sina släktingar i Tyskland. Men de blir lurade och kommer inte längre än till mellanlandningen i Stockholm. Pojkarna är nu fast i Sverige och det är osäkert om de någonsin kommer kunna ta sig till Tyskland och återförenas med sina föräldrar. Det nya livet i Sverige blir inte lätt och Azad får problem att smälta in.
Hoppet är regisserad av den norska regissören Petter Naess som tidigare bland annat gjort komedin Elling. För manus står Moni Nilsson som skrivit böckerna om Tsatsiki. Det märks väl att filmskaparna verkligen har känsla för att berätta en historia på ett medryckande sätt. Filmen engagerar redan från början och man kan inte låta bli att känna med karaktärerna som tack vare bra barnskådespelare är riktigt livfulla.
Ett problem med filmen är dock att det inte är helt klart vem den är tänkt att rikta sig till. Skeendet är många gånger alltför förenklat för att fungera helt för en vuxenpublik. Samtidigt är det mycket som kan vara svårt att förstå för en yngre publik. Trots detta måste nog filmen ändå kategoriseras som en barn- och ungdomsfilm.
Ytterligare ett problem är valet av ämne och hur det behandlas. Invandrarproblematik har behandlats så många gånger förut och ur så många vinklar. Det är svårt att hitta det som gör just denna skildring unik.
Hoppet är dock en film med stort hjärta och massor av värme och medmänsklighet. Det gör filmen klart sevärd trots vissa skavanker och ett inte så originellt ämnesval.

Niclas Gillberg/b>

Linas kvällsbok
Regi: Hella Joof
(Filmstaden)
4/5

Sympatisk och medryckande, så skulle man i korthet kunna sammanfatta denna romantiska komedi. Linas kvällsbok har ett högst tydligt ärende - ambitionen att berätta om hur även en flicka kan ta makt över sitt eget liv. Didaktiken hålls dock på mattan av omsorgen om den humor och känslosamhet som genren kräver.
Det talas åter om filmkris i landet. Det görs fler filmer än på länge men publikens och kritikens uppskattning lyser med sin frånvaro. Förra årets bästa inhemska film (Farväl Falkenberg) producerades delvis utanför branschens hägn. Vårt filminstitut återuppväcker till och med Harry Scheins gamla kvalitetskriterier för att ge sken av handlingskraft. Vad göra?
Linas kvällsbok är dock ett ljus i mörkret. Av alla dem som känt sig kallade att upprepa succén Fucking Åmål har få varit utvalda - närmast kommer väl skånska Fjorton suger som häromåret berättade mörkt och finurligt om ung kärlek och kall omvärld, men var lite för avancerad i sitt formspråk för att slå. Här har vi dock åter en ungdomsfilm med potential att beröra en stor publik.
Danska Hella Joof är en betydligt snällare berättare än Moodysson. Linas (Mylaine Hedreul) liv i Vänersborg är visserligen kalkerat på Elin i Åmål. Bägge går de på kaotiska fester och kräks. Och har hopplöst ytliga och egoistiska kompisar. Och tvingas in i resonemangsförhållanden med buttra äktsvenska hockeyspelare som på okänsligaste sätt berövar dem mödomen. Och förälskar sig i skolans mest omöjliga person.
Linas tillvaro framställs dock i grällare toner än Elins, här finns inte den drabbande autenticitet som kännetecknade Moodyssons förstlingsverk. Joof arbetar snarare med stiliseringar och schabloner. Ibland på ett självmedvetet och smart sätt, ibland på ett övertydligt. Dessvärre också ibland på det omedvetna sätt som är stereotypins.
Det som främst lyfter filmen är det fantastiska ensemblespelet. Här har vi en grupp skådespelare som verkligen fungerar tillsammans. Allra mest lyser Mylaine Hedreul i huvudrollen och Viktor Axelsson som tönten Viktor. Joofs ömsinta sätt att handskas med skådespelare och karaktärer skymmer lyckligtvis de yxigheter i dialogen som ibland skymtar fram - och tar också loven av de helt onödiga grova lustifikationer som av någon outgrundlig anledning alltid måste kvalitetssäkra svensk film.

Per Vesterlund