The King’s Speech

En kungsväg till Oscarsnomineringar har ofta varit skildringar av sjukdom och handikapp. Gärna med verklighetsbakgrund. Stjärnor som Robert de Niro, Daniel Day Lewis och Russell Crowe är bara några exempel på belönade aktörer som gestaltat sanna levnadsöden med tragiska eller gripande slagsidor. Med betoning på gripande, ty detta är filmer som oftast slutar mer dur- än mollstämt.
Så också i ”The King’s Speech”, när Colin Firth gör entré i denna genre. Han gör det som stammande hertig av York, något som understryker både det celebra och det tragiska. Inte nog med att Firth själv har stjärnglans, han gestaltar också en kunglighet. Och här kommer det tragiska in. I det radiobesatta 1920-tal då offentliga tal började bli lika centrala inslag i offentligheten som parader och ceremonier var en stammande prins en katastrof.
Lösningen blir en talpedagog. In i handlingen träder australiensaren Lionel Logue (Geoffrey Rush), en självlärd terapeut som tar sig an fallet. De blir snart Bertie och Lionel med varandra, trots hertigens initiala motstånd mot intimiteter. Mot en fond av 1930-talets världspolitiska spänningar och krisande brittiska kungahus etableras således en hederlig buddy-movie, en berättelse om en osannolik vänskap mellan två omaka personer. Som i alla buddy-movies har relationen sina ups and downs. När Lionels omsorger blir för påträngande bryter hertigen ursinnig samarbetet. Men då han tvingas axla kungamanteln som George VI, tas mentorn till nåder och räddar både kung och fosterland.
”The King’s Speech” är en film som fokuserar celebriteter. Inte nog med stjärnuppbådet i filmen (förutom de nämnda ser vi bl.a. Helena Bonham Carter som hertiginna/drottning och Derec Jacobi som biskop), det handlar ju också om det kungliga hovet. Kanske handlar det framför allt om att normalisera denna upphöjda sfär. Interiörerna från kungahuset visar en familj som andra, kanske lite mer utsatt för offentliga plikter. Stamningen blir naturligtvis ett ypperligt verktyg för att skildra det ordinära hos den extraordinära – det vill säga en mänsklig kunglighet.
Man må tycka vad man vill om denna så tidstypiska kryptorojalistiska tendens. ”The King’s Speech” är en mycket underhållande och njutbar film. Dialogen är utsökt och bärs upp av en ypperlig ensemble. Inte minst gör Colin Firth en ypperlig prestation som den motvillige monarken.