Jag är min egen Dolly Parton

Det brukar ibland sägas att det behövs tur för att göra bra dokumentärfilm. Verkligheten låter sig inte regisseras lika lätt som fiktionen. När Jessica Nettelbladt bygger en film på fem högst etablerade kvinnliga musikers gemensamma faiblesse för Dolly Parton, finns också redan i ämnet all anledning att räkna med viss utdelning vad gäller tacksamma scener och attraktionskraft.
Kanske är det just detta som är ett av problemen med ”Jag är min egen Dolly Parton”, att ämnet är så välfunnet. Kombinationen av de starka huvudpersonerna och den legendariska amerikanska countrysångerskan – med så mycket estetiskt och kulturellt korrekt kapital man kan önska – är helt enkelt lite för bra. Här kan gripande kvinnoöden, bad taste och god musik mixas på ett oemotståndligt vis. En celebrity-såpa med kvalitetsstämpel och skvallerpotential i ett.
Mest känd är Nina Persson (Cardigans, A Camp), men hon flankeras av väl så intressanta figurer. Här fascinerar också Gudrun Hauksdottir, isländskan som varit spindeln i nätet i Malmös indie-scen, eller Cecilia Nordlund som en gång sjöng i hypade Souls. Det sympatiska i skildringen av dem är att deras karriärer varken tonas ned eller dominerar. Nettelbladt försöker med sin känsligt observerande stil möta de fem huvudpersonerna både som musiker och människor.
Så, vad är då problemet? Kanske att kvinnoperspektivet tar över på ett sätt som snarare är traditionellt än så genusproblematiserande som man föreställer sig att Nettelbladt tänkt sig. Här pratas barnafödande, föräldraskap och relationer. Sällan musik, och ännu mer sällan Dolly Parton. Det senare gör inte så mycket, vi förstår snart att den amerikanska sångerskan mest kommit att utgöra en förevändning för att göra film om ett udda nätverk. Det tråkiga är att samtalen mellan de fem inte riktigt tar fart, och att scenerna när de är ensamma ofta blir lika intetsägande.
Kanske är de alla för vana vid rampljus för att vara lika tacksamma offer för dokumentärens kamera som mer omedvetna aktörer. Det är ibland ganska långt mellan pärlorna i ”Jag är min egen Dolly Parton” och Nettelbladt knyter samman på sämsta sätt. Bilder på ensamma rovfåglar, på uppspeedat folkhav på Sergels Torg eller kameravinklar inifrån bil i tunnel, känns hämtade från saggiga tv-reportage. Det är synd, för i interiörerna från musikernas respektive studioarbete finns bilder som lovar mycket mer, liksom i de vardagsinteriörer vi får se.

nbsp;