Let Me In

Visst kan man argumentera för att ”Let Me In” är en onödig film. Tomas Alfredsons mästerliga filmatisering av John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” från 2008 är en mörk saga som näppeligen går att förbättra. Samtidigt som den förnyade skräckgenren var det en rasande stark och vacker berättelse om samhörighet och trevande kärlek men också om barns utsatthet och vuxnas oförstånd, plågoandar och deras offers gruvliga tankar på blodig hämnd. Den Guldbaggebelönade vampyrrullen rönte dessutom betydande uppmärksamhet internationellt när den hamnade på flera prestigefyllda årsbästalistor och till råga på allt nådde viss kommersiell framgång. Inte underligt att Hollywood hörde av sig. Mer överraskande är kanske att den här amerikanska versionen håller så jämna steg med förlagan.
Eventuell oro över våld på ett omhuldat original kan alltså stillas. Om något har Matt Reeves – mest känd för den monstermockumentära ”Cloverfield” – lite för respektfull inställning som inledningsvis hotar att trilla över i rent osjälvständig hövlighet. Han tassar försiktigt och trofast kring Alfredsons version med så lågmäld stämning och beskedligt tempo att man emellanåt kommer på sig att önska sig lite fartfylld amerikansk jävlaranamma. Det är dock bara flyktiga förhoppningar som tack och lov inte infrias. Stockholmsförorten Blackeberg har bytts ut mot ett vintrigt New Mexico och tolvåriga mobbingoffret Oskar och den evigt tolvåriga vampyren Eli heter nu Owen och Abby, men i övrigt är det mesta sig likt. De bästa svenska barnskådespelarinsatserna i mannaminne matchas föredömligt av fint nedtonade Kodi Smit-McPhee (”Vägen”) och Chloe Moretz (Kick-Ass).

Även visuellt håller sig filmen med framgång nära sin svenska förlaga med många snygga bildlösningar och flera oförglömliga scener lyfta direkt från ”Låt den rätte komma in”. Den här versionens bruntonade vardaglighet är aningen mer anonym än originalets mer kontrastrika bildpoesi och den sköna svärtans humor som Alfredson smög in i sin film finns heller inte här. nbsp; I gengäld är Reeves betydligt mer begåvad som skräckberättare och ”Let Me In” skräms avsevärt duktigare än ”Låt den rätte komma in”. Visserligen tar man hjälp av några tveksamma specialeffekter för att åstadkomma ändamålet men i det stora hela rör det sig om smärre förseelser.
Men hur kompetent en coverversion än är så behövs det en egen vinkling på materialet för att inte karaokekänslan ska komma smygande. Reeves hittar sitt perspektiv i en aspekt från romanen som kom bort lite i Alfredsons filmatisering. Till berättelsens mest berörande avsnitt hör skildringen av Abbys vuxne beskyddare som gör grovjobbet åt henne. Reeves utvecklar följeslagarens koppling till den unge Owens framtid med hjälp av den evige birollsaktören Richard Jenkins och tillsammans tecknar de en ljuvligt sorgekantad figur i denna åsidosatta fadersgestalt. Scenerna när Jenkins inser att han är på väg att ersättas men inte förmår göra något åt det är lika avgrundsdjupt tragiska som de som skvallrar om hur hans arv klingar vidare i nästa generation. Bara dessa scener är tillräckliga skäl för att den här nyinspelningen av en modern klassiker inte borde kallas onödig av någon.

nbsp;