Red Riding Hood

Rödluvan måste vara en av de mest citerade och återberättade sagorna i världen. Hela tiden poppar nya tolkningar upp i alla konstformer, inte minst inom filmen. Varje gång en ny version ser dagens ljus kan jag inte låta bli att ställa frågan, varför? Har inte alla tolkningar redan gjorts?
”Red Riding Hood” som är regisserad av ”Twilight”-regissören Cathrine Hardwicke är ännu en i raden av Rödluvantolkningar. Den utspelar sig någon gång för länge sedan i en liten by mitt ute i den oändliga skogen. Invånarna lever i konstant rädsla för vargen. I byn bor Valerie, filmens sköra och vackra rödluva, som ska gifta sig med Henry men egentligen är kär i Peter. Det är en klassisk kärlekstriangel mitt i någon slags historisk fantasyskräckis.
Det är egentligen inte särskilt mycket i filmen som har med bröderna Grimms saga att göra. Några enstaka gånger citeras den direkt, men det mesta i historien är nytt. Eller kanske inte nytt förresten, snarare taget från någon annan film eller berättelse. De delar som faktiskt har med Rödluvan att göra känns påklistrade och tillför väldigt lite. Det hade nog varit bättre att lämna henne utanför det här.
Det finns delar av filmen där spänningen byggs upp på ett ganska effektivt sätt. Oftast handlar det då om effektsökeri i form av skrämseleffekter och spännings-höjande musik. Det hela är ett välsmort maskineri där man som åskådare ständigt vägleds till vad man ska tänka och känna. Den här filmen är uppbyggd på klichéer i så hög grad att man i princip redan sett allt förut. Det är bekvämt när allt är välbekant och att aldrig behöva tänka själv, men det är samtidigt urtråkigt. nbsp;
Den här typen av filmer som enbart använder beprövade grepp och inte har något eget att komma med har enligt min mening inte något berättigande. Filmens enda behållning är det goda hantverket från filmteam och skådespelare, men det är dessvärre helt i onödan. Denna version av Rödluvan är lika meningslös som majoriteten av alla tidigare tolkningar.

nbsp;