Tre

Han gör det inte lätt för sig, den gode Tom Tykwer. Efter att ha rott i hamn två svårkategoriserade internationella storsatsningar på ”ofilmbara” förlagor (Patrick Süskinds doftporrthriller ”Parfymen” och terroristkärleksfilmen ”Heaven”, efter manus av Krzysztof Kieslowski) ger han sig nu i kast med vad många skulle säga är en minst lika stor utmaning – en tysk romantisk komedi. nbsp;
Tykwer vänder alltså hem för att göra en typ av film som andra åker till Hollywood för att göra och det är av flera skäl en passande inversion. Inte för att en romantisk komedi i tolkning av Tom Tykwer ens i drömfabriken skulle löpa risken att helt trilla över i sentimental känslopjunk, men den tyska inramningen nbsp; betonar en redighet och saklighet som närmast känns nationalkaraktäristisk. Den här gången ränner Tykwers kamera varken omkring på storstadens bakgator som i ”Spring Lola” eller glider över småstaden i linbana som i ”Prinsessan + Krigaren”. Nu står den stadigt med alla tre benen i Berlins fnösketorrt akademiska mylla, där de mest himmelska höjderna nås under en föreläsning vid något så oromantiskt som en stamcellskonferens.
Det är på den föreläsningen som Hanna (den energiska Sophie Rois) hamnar i häftig argumentation om forskningsetik med Adam (Devid Striesow, änglalikt stoisk), en diskussion som sedermera leder i säng. Problemet är bara att Hanna sedan 20 år är sambo med Simon (den imponerande aningslöse Sebastian Schipper) i en relation som bygger mer på delade intellektuella värderingar och kultursyn än något eldigare. En annan pikant detalj är förstås att Simon också precis har inlett ett sexuellt förhållande med Adam.

Det är med uppenbar förtjusning som Tykwer förevisar sina matematiska uppställningar. För det är så den här könsöverskridande triangeldramakomedin känns uppbyggd, som en rad snillrika beräkningar med perfekta geometriska former. Från den inledande scenen med modern dans, som på ett par minuter summerar filmens två timmar, till avtoningens mer vardagliga dans på sängkanten hänger allt ihop på ett vis som lyckas kombinera det pedantiska med det lekfulla. Varenda sanslöst snygga sekvens knyter an till den andra på så många plan att man efter ett tag tappar referensaptiten. Klyftigt i kvadrat men också lite utmattande i längden. nbsp;
Humorn finns där, hårt filtrerad genom akademisk distans och tillspetsad av analytisk skärpa. Mycket är ordentligt fyndigt men intellektet ställer sig i vägen för känslorna. Förvisso är det kongenialt med synen på de arma stackarna som befolkar berättelsen men inte desto mindre ett problem för upplevelsen av densamma. Genom hela filmen behåller Tykwer sitt avstånd nbsp; till sina studieobjekt men han tar ett steg för långt bakåt. Hur duktigt än skådespelare Rois och Schipper sprattlar under lupp så känns Hanna och Simon aldrig som mer än intellektuella skrivbordskonstruktioner, om än virtuost koreograferade sådana. De förtjänar ett bättre öde och det gör faktiskt Tykwers talang också.

nbsp;