Hjärtevärmande stumfilm

Så vann den då en hel drös med guldstatyetter häromveckan. Att en svartvit, fransk film – till råga på allt en stumfilm – skulle sopa rent på den mest amerikanska av glittergalor var närmast otänkbart för bara några månader sen, men när det väl närmade sig kändes ändå pristagaren av Oscar för bästa film ganska självklar.

Visst är amerikanerna svårflörtade när det gäller utländska filmer där det krävs läskunskaper. Dessutom är filmer utan vare sig dialog, färgprakt och de senaste specialeffekterna inte direkt sånt som ger klirr i kassan. Ändå är det svårt, i en tid av fildelning och biografavfolkning, att tänka sig något som skulle passa den självbespeglande Oscarsakademin bättre än denna betryggande nostalgiska klapp på deras kollektiva axel. För är det något ”The Artist” verkligen lyckas med att vara så är det ett hjärtevärmande kärleksbrev till klassisk Hollywoodfilm.

Även på andra plan är det en alldeles förtjusande kärlekshistoria. På höjden av en enastående karriär springer den självupptagne charmörskådespelaren George Valentin in i den unga och kämpande skådespelerskan Peppy Miller och det är uppenbart att det slår gnistor om paret. Jean Dujardin gör Valentin utan ett uns av dryghet och det är bara det allra första som slår en som en magnifik bedrift. Omständigheter gör dock att Valentin avstår från att inleda en affär med Peppy. Andra omständigheter, närmare bestämt talfilmens intåg, gör att han får se sin stjärna dala tillsammans med börsfallet i den stora depressionen. Alltmedan Peppys karriär såklart skjuter fart i det ljudliga mediet.

Det är lätt att stämma in i hyllningskören av ”The Artist”. Det är en fullständigt bedårande film som med sitt direkta tilltal och engagerande berättarglöd verkar golva alla utom möjligtvis de allra mest inbitna stumfilmspurister. Historien är förvisso lite av ett hopkok av de klassiska filmindustriskildringarna ”Singin’ in the Rain” och ”En stjärna föds” men det vittnar om filmens storhet att ”The Artist” knappast behöver skämmas för sig i det sällskapet. Långa stunder rör det sig om ren och skär filmmagi och det är inte helt lätt att avgöra om vi skådar en hyllning till klassikerna eller en klassiker i vardande. Dujardins del i framgången kan inte överskattas och även Bérénice Bejo är lysande som Peppy. I den gedigna birollslistan bara måste man nämna John Goodman som studiochefen och framförallt Jim Cromwell som Valentins chaufför. Gemensamt för alla fyra är fjäderlätta skiftningar mellan en tidstypiskt utlevande spelstil och mer naturalistiska nyanser som är minst lika gripande.

Någonstans här finns det geniala i ”The Artist”. Hazanavicius fyller varenda bildruta med sin känsla för filmhistorien, men han kramar inte ihjäl den. I sina tidigare agentparodier om Agent 117 stod hans filmtekniska virtuositet i vägen för berättelsen men det händer aldrig här. Lika lite låter regissören sin fallenhet för pastisch stanna vid en ironisk grimas. Filmremsan i ”The Artist” brinner av ärlig kärlek och det är uppriktigheten i tonfallet som gör ”The Artist” till en sann glädje att se. Med undantag för en otidsenlig brist på rapphet i mellanakten har berättandet ett klassiskt driv utan att någonsin gå vilse i nostalgiska blinkningar. Lägg därtill den bästa insatsen av en filmhund sedan Lassies dagar. Inte undra på att akademin smälte.