Ovärderlig autencitet

Annorlunda människors plats i samhället har varit ämne för ett par svenska komedier de senaste åren. ”I Rymden finns inga känslor” och filmen om Glada Hudik-teatern problematiserade i olika grad och på olika sätt funktionella hinder. Så också här. I spanska ” Yo, tambien – Jag med” av duon Alvaro Pastor och Antonio Naharro handlar det om Daniel (Pablo Pineda). Han har Downs syndrom, men har genom mammans idoga träning kunnat utmana sin givna roll. Med akademisk examen i specialpedagogik får han arbete inom Sevillas kommunala förvaltning, där han ska arbeta med funktionshindrade klienter.
Han träffar Laura (Lola Dueñas), en handläggare med trasig bakgrund som lever ett utsvävande uteliv. Daniel och Laura finner snart varandra i sina respektive utanförskap. Och i sin värdegrund – ”regler är till för att brytas”.

Som romantisk komedi – en genre denna film lånat mycket av sin berättelsestruktur från – följer ”Yo, tambien – Jag med” också denna regelbrytande devis. Den grundläggande genreregel som föreskriver att det par vars förening är osannolik, står i handlingens centrum, tänjs här till sin yttre gräns. Att inlemma huvudpersonerna i den normativa parbildning som är varje rom-coms givna mål blir helt enkelt alltför osannolik, till och med för en romantisk komedi. Återstår vänskap?

Daniels uttalade attraktion försvårar en sådan lösning ur berättelsemässigt perspektiv. Lauras outtalade såriga förflutna komplicerar på andra sätt. Vem är hon? Varför väljer hon Daniel som förtrogen? nbsp; nbsp; nbsp;
Filmens stora förtjänst är att den på ett imponerande sätt håller dessa osäkerheter i spel på ett så säkert och tillbakalutat sätt. Detta samtidigt som den närmast semidokumentärt berättar om hur den dansgrupp som Daniel administrerar skakas av en intern romans mellan två klienter. Filmens mest gripande scener beskriver hur de bägge älskande eleverna rymmer med en stulen bröllopstårta för att fullborda sin förbjudna kärlek.

Det handlar alltså om utanförskap, men också om kärlek. Det är inga ovanliga teman. Mer ovanlig är den ömsinta och förvånansvärt klichélösa skildringen av lika ovanliga karaktärer. Främst är Pablo Pinedas insats som Daniel remarkabel. Med en biografi parallell med sin karaktär – han är enligt uppgift den förste spanjor med Downs syndrom som tagit sig genom en akademisk utbildning – bidrar han med ovärderlig autenticitet i denna svårbemästrade utmaning mot traditionell filmromantik. nbsp;