Ministern

Frankrikes transportminister väcks mitt i natten av att telefonen ringer. En otäck bussolycka med många förolyckade har inträffat längs en landsväg och han måste genast bege sig dit. Inte så mycket för en haveriutredning som för att möta media, beklaga sorgen och utstråla medlidande. Kort sagt, undvika att upprepa det som blev hans föregångares misstag och fall. Efter att ha blivit vägledd genom den skrämmande ödeläggelsen vid olycksplatsen genomför han sitt uppdrag resolut och föredömligt inkännande, om än en smula mekaniskt. Kollegornas ryggdunkningar och mediernas hyllningar låter inte vänta på sig, och vägen för att driva igenom nästa politiska beslut tycks ligga vidöppen. Bussolyckan eller dess efterföljder talas det inte mer om.

Resten av ”Ministern” är inte lika grafiskt brutal som inledningen, men den grymma sakligheten i skildringen är konstant. Varje ögonblick är en politisk strid att vinna eller förlora. Ränker och rävspel är vardagsmat, självklara regler i spelet snarare än lömska baktankar. Visuellt är filmen som en landsväg när den första snön faller: hård och kall i sin blanka karghet. Det står tydligt att det tar mer än bucklig plåt att tränga genom den politiska fasaden.

En möjlig förändring anländer i skepnad av ministerns nye chaufför. Stabens rådgivare menar att det ser bra ut att rekrytera från ett arbetslöshetsprogram. Denna högt värderade andra chans från samhället erbjuds arbetarklasskillen Kuypens, som till skillnad från alla andra i ministerns omgivning är fåordig och tycks sakna egen agenda. För någon som likt ministern verkar sakna vänner som inte umgås enbart för egen vinnings skull är dragningskraften omedelbar och stark. Den djupt beklämmande scenen när ministern bjuder in sig själv på middag hos Kuypens är närmast obetalbar. I huvudrollen gör Olivier Gourmet ett politiskt djur som fåfängt försöker påminna sig om sin egen mänsklighet. Hans trevande försök att göra sig mindre självcentrerad saboteras gång på gång av den egna professionella drivkraften. Det är ömkansvärt och skräckinjagande på samma gång, fast med subtila men omisskännliga stråk av becksvart humor.

Det hade varit lätt för ”Ministern” att vältra sig i cynism. Spelet bakom kulisserna är trots allt stundtals ganska osmakligt men genom sin nyktert konstaterande stil förmår man ändå undvika meningslöst politikerförakt. Istället lyckas den strama hållningen skapa förståelse för förloppets mekanismer. Glasklara insatser på skådespelarsidan gör också sitt till för att frambringa sympati för dessa framgångrika politiker. Det kan de arma krakarna förtjäna.

nbsp;

nbsp;