Malin Levanon spelar Minna, gatulangare och missbrukare, som söker tillflykt på en campingplats i Haninge.
Foto: SF

Trovärdigt tilltal


Tjuvheder
Regi: Peter Grönlund
Royal
EEEE

Den svenska urberättelsen om livet på storstadens skuggsida har vid det här laget tre-fyra decennier på nacken. De två första delarna i Stefan Jarls modstrilogi är än idag ständiga referenspunkter för skildringar av trasiga människor i Stockholm. Följaktligen har Peter Grönlunds långfilmsdebut ”Tjuvheder” redan innan premiären utsetts till en Ett anständigt liv för 2010-talet.

Det är ingen helt gynnsam referenspunkt. Dels för att klassiker alltid är otacksamma jämförelser att leva upp till. Dels för att Tjuvheder ju trots allt är en fiktionsfilm, vilket gör kopplingen lite haltande. Men där finns ett tredje problem – Jarls bägge mästerverk har varit centrala byggstenar i den svenska sociala problemfilmens estetik. Det är därför svårt att se filmscener med missbrukare inspelade på T-centralen eller Plattan utan att tänka Kenta och Stoffe. Lika svårt som att höra en ensam ekomättad bluesgitarr i ett förortslandskap och inte tänka Ulf Dageby. Bilder som ska föreställa verkligheten blir så lätt tagna för bilder av bilder av verkligheten.

I fallet Tjuvheder är arvet från Stefan Jarl lika uppenbart som olyckligt. För Grönlunds film har alldeles egna kvaliteter. Som de två huvudrollsinnehavarna Malin Levanon och Lo Kauppi. Levanon spelar Minna, gatulangare och missbrukare. Minna är jagad av både polis och andra kriminella som hon blåst på pengar. En campingplats i Haninge blir en tillflyktsort. Hon investerar sina sista knarkpengar i en sliten husvagn som hon delar med Katja (Lo Kauppi), undersköterska som supit bort arbete och familj och siktar på ett behandlingshem.

Berättelsen om vänskapen mellan Minna och Katja, och bilderna av gemenskapen på campingen, är filmens behållning. Den thrillerartade story som fungerar som röd tråd står lite i vägen för skildringen av människorna. Lite för ofta ser vi jakter i sjaskiga nattliga stadsmiljöer – sådant vi ändå möter i all vår nordic noir. Och vips har vi ännu en etablerad filmisk bildvärld att mäta Tjuvheder mot. Visserligen med ett omvänt perspektiv – snutfilmens periferi blir centrum – men inte riktigt med den nerv som genren triggar hos oss. nbsp; nbsp;

Men om Tjuvheder kanske brister lite i dramaturgi, så vinner den desto mer i autenticitet. Bredvid Levanon och Kauppi ser vi mestadels amatörer – människor med erfarenhet av sådana miljöer som skildras. Om Grönlund litat ännu lite mer på sin – och sina aktörers – förmåga att ge det trovärdiga tilltal som filmen lever på, hade dess poetiska närvaro och sociala patos lyst än starkare.


Annons

Annons

Läs mer

2023-01-13 15:27
Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att…
2022-11-20 16:46
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Boy from Heaven inleds med att fiskarsonen Adam…
2022-05-23 16:20
"Fabian – Berättelsen om en moralist" Regi: Dominik Graf Fyrisbiografen