Laddat kammarspel

August Strindbergs Fröken Julie är svensk filmtradition. Anna Hoffman-Udgren var först, hennes filmatisering från 1912 tillhör de första svenska spelfilmerna överhuvudtaget. Helena Bergström var senast, häromåret. Däremellan gjorde Alf Sjöberg den klassiska version från 1951 som vann guldpalmen i Cannes, och som framför allt förnyade gestaltandet av filmisk tid med simultana scener i samma tagning.

Det är alltså ett verk som dels lockar till filmiska experiment, dels lockar kvinnliga regissörer. När Fia-Stina Sandlund nu tar sig an den i She’s Wild Again Tonight tycks experimentet föra långt från Strindbergs text. Det för till en filmgenre lika klassisk som förlagan, ett stycke teater ska sättas upp och istället för att visa själva pjäsen skildras förarbete och repetitioner.

Som brukligt i genren flyter skeenden i ensemblen och i stycket som ska spelas samman. Verklighet tycks dubblera dikt. Skådespelare spelar skådespelare. Som för att understryka är huvudpersonerna autentiska offentliga personer. Gustaf Norén från Mando Diao är utvald att spela Jean, medan Julie ska gestaltas av skådespelerskan och artisten Shima Niavarani. Duon flankeras av Jon Coombs som ansvarar för förberedelserna för regissörens ankomst.

Men regissören kommer aldrig, liksom greven i Fröken Julie. Istället iscensätter huvudrollsinnehavarna ett eget laddat kammarspel i det avskalade scenrummet – en vitmålad lagerlokal i Brooklyn, New York. Pop-pojke möter utlevande feministisk performance. Som för att understryka krocken mellan huvudpersonerna hänger bilder på John Lennon och Yoko Ono på väggarna.

Strindbergs drama roterade tidsenligt kring klass och kön. Men de sociala parametrarna är idag fler, och mer komplexa. Som den feministiska aktivist i gränslandet mellan scenkonst, performance och medievärld hon är iscensätter Sandlund en utlevande kamp mellan två välkända människor ur offentligheten. Symbiosen Jean/Julie, man/kvinna, grevinna/betjänt laddas inte bara med klass, etnicitet och sexualitet. Här finns också medierade biografier att väva in i dramat. Gustaf får höra Shima sjunga Mando Diaos Mister Moon, själv kan han berätta hur han en gång fallit i trance över en ensamförställning med Niavarani på Södra teatern.
Sandlunds rent briljanta koncept tycks tyvärr ibland falla på sin uppslagsrikedom. Här finns en uppsjö intertextuella godbitar – som när fröken Julies här aldrig använda rakkniv blir en hälsning till Bunuels andalusiska hund – vilka tyvärr snarare späder ut dramat än förtätar det. Det är lite synd, för när She’s Wild Again Tonight är som bäst är det ett sällsynt gott exempel på filmisk och dramatisk förnyelse.