Dov och stillsam symfoni i blod, svett och lera

På den tid då den svenska tevens dramaproduktion avsåg spegla samhällsproblem hette en av de populäraste serierna Hem till byn. Titeln kan tyckas ironisk då där snarare visades hur människor lämnade landsbygden, eller i alla fall jordbruket. Det var strukturrationaliseringens sjuttiotal och i serien gestaltades jordbrukspolitikens ekonomiska och psykosociala verkan på ett antal lantbrukarfamiljer.
Jens Assurs långfilmsdebut skildrar samma tid och samma konflikter, men i ett helt annat temperament. Om Hem till byn var en sakligt lunkande proggballad är Korparna en dov och stillsam symfoni i blod, svett och lera. I dess inledningsscener visar almanackan mars 1978. Någonstans på den svenska landsbygden sliter en man i obestämbar medelålder med att flytta ett stenblock. Det är bonden Agne (Reine Brynolfsson) som brottas med både naturens eviga krafter och med de krav som en ny tid ställer på ett mindre familjejordbruk.
Korparna är en film som kraftigt utmanar företeelsen spoilervarning. Det bjuder inga problem att återberätta filmens handling. Men det är desto svårare att återge, eller att ens föreställa sig, just det slags skimrande mörker som Assur, fotografen Jonas Alarik och de fantastiska skådespelarna skapar. Det måste erfaras för att förstås.
Tomas Bannerheds roman Korparna från 2011, förlaga till filmen, handlar bland annat om hur en inre värld formas i mötet med ett yttre tryck. Trycket består inte bara i jordbrukspolitiken och samhällsförändringen utan också i traditionens kraft. I centrum står i boken snarare än Agne hans knappt tonårige son Hugo. Hans dröm är inte att en dag ta över den påvra gården, den inte bara sänker hans status i kretsen bland traktens andra unga utan innebär också otacksamt slit. Men han känner förväntningarna. Hugo lyckas dock forma sina egna drömmar. De får form i hans möte med naturen och fåglarna, som skildras i nykter saklighet snarare än naturlyriskt. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;

I Jens Assurs film får det yttre trycket tydligare konturer. Här är Agne centrum. Hela gården – med dess eternitfasader, halvåldrade maskinpark och slitna duralexglas – härbärgerar hans desperata ångest. Klas (Jacob Nordström) och hans lillebror blir liksom hustrun Gärd (Maria Heiskanen) medverkande i en tragedi som inte så mycket är deras egen, eller ens Agnes, som hela den svenska landsbygdens. Att Assur använder urbane åttiotalsikonen Peter Dalle i rollen som den mer profitorienterade storbonden framstår som ett briljant tecken i det lilla för det underliggande historiska perspektivet.
History is what hurts, litteraturteoretikern Fredric Jamesons devis får en smärtsam gestaltning i denna såriga skildring av det svenska sjuttiotalet. Här finns ingen nostalgi, inte vad gäller någon tidsepok. När Agne försöker visa Hugo gårdens historia i sitt vältummade fotoalbum är det knappast spåren av en idyll som skymtar, och det är i den brytningstid där han nu befinner sig han slutligen går sönder. Men naturligtvis innebär inte heller den framtid som ska komma något hopp. Historien gör alltid ont. Därför låter Hugo hellre sin kikare fånga rördrommen och korpen.