Värdig skildring av ovärdiga kontexter

Bröderna Dardenne, den belgiska filmskaparduon, har i ett par decennier agerat samtidssociologer med sitt hemlands dystraste miljöer som spelplats. Spelfilmer om sociala problem har traditionellt två diametralt motsatta stilmässiga hemvister. Å ena sidan finns den känslomättade melodramen som målar i bjärta kontraster mellan ont och gott och förstärker sina huvudpersoners lidande (och eventuella upprättelse eller räddning) med musik och stiliserat bildspråk. Å andra sidan finns den socialt realistiska skola som i idealfallet skruvar ned all sådan emotionell enkelspårighet.

Bröderna Dardenne närmar sig världen med ett allt annat än känsloladdat tillvägagångssätt. De är i sitt formspråk sakliga och distanserade. Deras historier om skuld och försoning har utspelat sig mot en fond av allt mer ojämlika och ovärdiga levnadsförhållanden. De två bröderna har i hög grad blivit det så kallade prekariatets filmiska skildrare. Deras huvudpersoner lever i en ekonomisk och social osäkerhet. De är oftast fattiga, men även i de få fall de inte är det (lärare eller läkare) lever de i en värld med allt mer osäkra villkor. De är maktlösa, men filmerna är sällan nattsvart dystopiska utan söker finna bilder av mänsklig värdighet i ovärdiga kontexter.
I centrum för Unge Ahmed står som titeln antyder en ung pojke vid namn Ahmed (Idir Ben Addi). Han är 13 år och lever i en sekulariserad muslimsk familj. Fadern finns inte längre med i bilden, men han har en äldre bror. Ahmed och brodern har influerats av en Imam som verkar i området. Ahmeds syster har dock anammat en mer västerländsk livsstil, liksom barnens mor. I korta ögonblicksbilder skildras Ahmeds svårigheter att få lärdomarna från Imamen att matcha familjens livsstil. Systerns klädsel gör henne till hora, mamman är en ogudaktig alkoholist när hon tar ett glas vin. Den stora konflikten som får hans liv att brisera kommer dock i skolan. Hans frimodiga lärarinna vill bredda sina kurser i arabiska till att omfatta även vardagsspråk. Populärmusikens och filmernas arabiska kan bättre rusta de fransktalande muslimerna för samtiden än vad studier i Koranen kan, menar hon. En kontroversiell hållning för många renläriga. Under ett stormigt möte bryts ståndpunkterna mot varandra. När Ahmed och hans jämnårige vän ska bistå i diskussionen har de inte tillräckliga argumentativa verktyg. Skamsen och hatfylld springer Ahmed därifrån. Hans nästa steg blir våld. 
  
Det finns goda skäl att invända mot bröderna Dardennes val av tematik i Unge Ahmed. En berättelse om radikalisering i muslimska miljöer lånar sig sannolikt lätt till yviga överdrifter och starka känslor. Med en annan iscensättning hade den historia som berättas här kunnat bli såväl populistisk som sentimental, men för den som känner filmskaparna är en sådan stilmässig kantring osannolik. Som vanligt följer de sin huvudperson tätt i spåren med sin kamera. Idir Ben Addi är i bild i stort genom hela filmen, ändå lyckas filmen med att upprätthålla distansen. Vi kan invända mot denna distans, särskilt om vi är vana vid en mer affektsökande estetik, men det är genom den som filmen visar respekt för sitt ämne. Unge Ahmed må vara fiktion, men den har ett sakligare tilltal än många samtida dokumentärfilmer.