Vaken mardröm under valnatten

Jag kan sova mig igenom vad som helst. Sömnens helande slöja har omfamnat mig oavsett om jag varit mitt uppe i föräldrars skilsmässa, skolstress från helvetet eller missfall. Varenda bråk jag någonsin haft med partner eller vän har för åtta timmar sköljts bort från mitt medvetande och jag överdriver inte när jag säger att förmågan att sova är min enda superhjältekraft. Kraften fungerar ungefär såhär: jag lägger mig ner nbsp; – somnar. Några hoppande får hinns inte med. Något ältande finns det inte tal om. Inom loppet av ett par ynka minuter från det att huvudet når kudden sover jag. Men i natt hände något. En valvaka gick snett. Ett valresultat infiltrerade och satte super-hjälte- kraften ur spel. Det som var tänkt att vara en kul grej, att följa valet, blev istället till en oroshärd som sömnens krafter inte rår sig på. Trump är USAs nästa president. Tankar som snurrar. Ett bröst fyllt av sorg och något som liknar samlad panik. Om den känslan ens finns. Inte för att dessa symptom och känslor är speciellt främmande för mig, men de har tidigare gett sig till känna under dagtid. Nu ligger jag här, sömnlös i sängen. SVTs valvaka är avstängd. Lägenheten är tyst. Min kille sover bredvid mig.
Vad fan hände? Vad händer nu? Hur i helvete blev det så här? Jag uppfylls av oförstånd. Men jag har varit oförstående förut. Så varför berör det här mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt? Solen går ju upp även idag. Jag är livrädd för vad valresultatet säger om världen. Om vår tid. Världens mäktigaste land har till president valt en man som skryter med att han sexuellt antastar kvinnor, och som inte tror att människan kan eller ska göra något för att rädda klimatet. En man som vill bygga en mur mot ett av det egna landets viktigaste handelspartner, och som bygger hela sin retorik på hat och rasism. En man som tycker att det ska finnas någon form av straff för kvinnor som genomför abort och som vill förhindra alla muslimer att komma in i landet. En man med huvudet så långt upp i den egna Mumindalen att allt som inte är den egna rösten hålls ute.
Eller så är det precis tvärtom. Trump har kanske varit exceptionellt bra på att lyssna. Bara det att han valt att lyssna på en grupp som resten av världen inte ville skulle finnas.

Nattens besked för tankarna till Brexit-omröstningen tidigare i år. Min reaktion då var snarlik. Då som nu trodde jag inte det var sant. Då som nu kände jag oro. Jag var snabb på att fördöma urträdet och jag svalde medias skärrade och förnedrande rapportering som sa att Brexit var ett oinitierat rasistiskt misstag från en äldre generation. En nyhetsrapportering som helt sonika valde att dumförklara vad en majoritet av britterna ville. Nu vill jag återigen dyka ner i den fällan och söka fördömande svar på en verklighet som inte passar mig.
Jag har i veckor konsumerat rubriker som “Hatet driver Trumps gräsrötter” och “Är Donald Trump fascist”. För att de passar min världsbild. För att de tillåter mig att fortsätta tro att allt egentligen är ok, och att det är en liten minoritet som inte tycker som jag, och att valen som görs världen över är misstag. Men så är nog inte fallet. Rörande Brexit så röstade 52 procent att lämna och valdeltagandet var 71,8 procent. I det amerikanska valet, vars sista röster räknas nu, talas det om att valdeltagandet var större än i de senaste årens val. Men jag är inte den enda som lever i en liberal PK-bubbla. Varenda publicerad väljarbarometer visade att Clinton skulle vinna, om än med liten marginal. Spelbolagen gav henne till och med en 81-procentig chans till presidentskapet. Precis samma visa som inför Brexit omröstningen. Flera nyhetssajter har rapporterat att världens nyhetsmedier omnämner USA och England som de mest lättlurade och naiva länderna i världen. Jag tror att vi genom detta beteende gör situationen så enormt mycket värre.
När den amerikanska senatorn Bernie Sanders fortfarande var med i loppet var det mycket som talade för att han skulle kunna vinna över Donald Trump. Lätt att snabbt avfärda det påståendet med att de båda var galna på var sin kant. Men utan att ta ställning för Sanders eller hans politik så vill jag bara understryka hur arrogant det är att jämföra en man som vigt hela sitt vuxna liv åt politiken, som bevisat att han kan samarbeta, och som är konsekvent i sina åsikter, med en man som förvaltat sin förmögenhet dåligt, aldrig försäkrat en enda byggarbetare som jobbat i sitt imperium, som vänder kappan efter vinden, och som utan skrupler ljuger. Därmed inte sagt att de inte har något gemensamt. Både Sanders och Trump når nämligen de människor som ingår i, vad som tidigare kallades, arbetarklassen. Sanders definition av klassen är visserligen bredare än Trumps och ser inte till hudfärg, trosuppfattning, sexuell läggning, etcetera, utan som bara till inkomst. Och även om de vill ta diametralt olika vägar så vänder sig båda till de grupper som behöver politiken mest. Det talas ibland om Republikanernas framtida svårighet att vinna val då minoritetsgrupperna i USA växer sig allt större och personer från minoriteterna i större utsträckning röstar på Demokraterna. Men sedan 2000 har Demokraterna i USA fått röster från framförallt människor med utbildning. USA har ett valdeltagande runt 55 procent. Trump vände sig till den outbildade vita delen av de 45 procent som har slutat bry sig och fick deras gehör. Både mäns och kvinnors.
Jag tror att stora delar av världen är chockad, ledsen och skrämd idag. Ta en dag och kräk ut er de lättaste, de mest fördummande och förlöjligande reaktionerna idag. Imorgon låter vi valresultatet påminna oss om att en sviken klass är en farlig klass. Ojämlikhet splittrar och förstör. Ju djupare klyftor, och ju större behovet av progressiv politik blir, desto svårare är det att få gehör för densamma. Det gäller inte bara USA, utan även för Sverige.

nbsp;