Annons
Vad pratar man med pappa om i telefon? Skulle han förstå ens sorg över förlorad vänskap?
Foto: Sandra Gunnarsson

Samtal hem


50 mil bort, i andra änden av telefonlinjen, är pappa. Några få gånger om året ses vi och det är över telefon vi håller kontakten. Vi har avhandlat vad som hänt på jobbet respektive på universitetet. Min pappa arbetar som lärare så det blandas ihop en del. Han undrar om det hänt nåt roligt på sistone och jag vet att jag har hans intresse, om än för en kort stund. Vågar jag säga något, vill jag berätta? Chansen är snabbt förbi. Vi talar om arbete igen. Vi önskar varandra god kväll. Slut på samtalet.

Med familjen pratar jag främst om praktiska ting.Studierna nbsp; går bra. Kuggade förvisso förra tentan men det är lugnt. Jodå, jag har det fortfarande bra i lägenheten. Om jag i går i telefon med pappa hade hunnit hitta de rätta orden hade jag sagt att jag träffat en pojk. Om jag i dag hade vågat ta mod till mig när jag stod i telefon med min bror hade jag sagt att jag har börjat träffa en kille. Deras intresse hade sprakat till och de skulle ha ställt de rätta frågorna. Vad heter han, pluggar han, vad pluggar han? Är han snäll och trevlig? När vi lagt på hade de förnöjt berättat för personen jämte, att nu har hon allt träffat nån, åh så trevligt. Farmor skulle få höra det genom pappa, familjens epicentrum för skvaller, och hon skulle bli så glad. Lycklig rent av, skulle hon säga när hon ringer upp mig från sin fasta telefon. Hon skulle då att ha glömt av att använda sin späda stämma hon har när hon är orolig, utan istället småskrika glatt.

Denna information hade kanske värmt deras bröst ett tag, tills det blivit vardag eller tills jag ger dem något nytt att suga på: en utlandsresa med pojkvän, förlovning med pojkvän. Magplasket när jag säger att vi gjort slut. Karusellen åker runt, runt, och jag vet på telefon vilka nyheter som är relevanta, vilka känslor som är legitima. Glädje över kille, sorg över kille.

Det som fastnar i telefonfiltret är hur jag denna höst har varit ledsen och omskakad, ända in i märgen, för att min Uppsalabästis försvunnit ur min vardag. Att vi skrikit åt varandra i telefon, att våra utbyten på Messenger kramar livet ur både mottagare och avsändare. Jag berättar inte om mina andra vänner, som slutit upp som det finaste skyddsnätet man kan tänka sig. Jag säger ingenting. För vilken mall kan min familj använda sig av för att förstå min sorg? Min sorg över den jag älskat, hon jag nu inte förstår och inte kan förlåta. Även om jag får luft i konversationen, även om jag struntar i den frånvarande tystnaden, tror jag inte att jag skulle kunna berätta. Familjen frågar inte efter hon jag gjorde allt tillsammans med, kanske för att vänner aldrig får samma tyngd som en partner. För det var bara en kompis och icke- sexuella relationer är inte viktiga. Enbart sexuella relationer är inte heller viktiga. Det är tur för mig att jag snart kanske kan presentera en pojkvän, för det är konkret och intressant nog för att avhandlas på telefon.


Annons

Annons

Läs mer

2024-05-13 16:39
Fackspråk - behövs det egentligen? Vad får vi ut av det? Ergos kåsör Eric Axner-Norrman ponerar.
2024-04-11 11:22
Det här med akademiska överliggare? Eric Axner-Norrman ponerar förändringen i överliggarkulturen i månadens student(i…
2024-03-01 09:23
Eric Axner-Norrman ponerar med sedvanlig humor och precision de olika vetenskapsdisciplinernas inbördes ordning i den…