Det är långt mellan munskydd och solskydd
När coronapandemin kickade in med full kraft och folk slutade flyga grusades mina planer på att traditionsenligt tillbringa sommaren på flygplatsen. Men jag hade tur. Mitt i all arbetslöshet fick jag ändå ett nytt jobb där de behövde folk, pandemin till trots – eller snarare på grund av. Vården välkomnade mig med öppna, plastrocksbeklädda armar.
Boendet jag fick anställning på hade sedan en tid tillbaka bekräftad coronasmitta, men var nu i slutskedet av karantäntiden. Personalen bar dock fortfarande full skyddsmundering – långärmad rock, handskar, munskydd och visir. Erbjudande om att trä ett blått skoskydd över håret fanns också, om man ville känna sig extra inpaketerad. Svetten lackade, munskydden ledde den heta utandningsluften uppåt och visiren immade igen på bara någon minut. Tre dagar som inplastad falukorv var allt jag behövde utstå innan det befriande beskedet kom – boendet var friskförklarat. Hur mina kollegor som uthärdat fem veckor eller den sjukvårdspersonal som bär utrustningen jämt står ut övergår mitt förstånd.
Tiden därefter fick minsta antydan till hostning personalen att hoppa högt av rädsla och be till högre makter om att vi inte skulle behöva utsättas för allt vad en coronadiagnos innebär ännu en vända. Oron höll i sig hela sommaren, men någon mer smitta fick vi lyckligtvis inte innan mitt sista pass i augusti.
Veckan efter blev jag till slut inbokad på ett numera sällsynt extrapass på flygplatsen igen. Flygtrafiken hade ökat successivt och därmed också behovet av personal. Jag bytte därmed ut de typiska sjukhuskläderna mot skjorta och slips och begav mig tillbaka till Arlanda, där jag tillbringade resten av eftermiddagen i möten med passagerare med sikte på skyarna.
Somliga skulle på tjänsteresa, andra skulle äntligen få återvända hem efter att ha varit strandsatta i Sverige i månader. Och så var det semesterfirarna på väg mot solen. Rosiga om kinderna av septemberluften och med lyster i blicken passerade de mig på Arlanda på väg mot varmare destinationer. Kvar stod jag medan de for iväg på solsemester mitt under en pågående pandemi. Kvar stod jag och mindes skräckhistorierna om de allra värsta dagarna i coronasmittans fasta grepp som mina vårdkollegor delat med sig av. Kvar stod jag och förundrades över de extrema kontrasterna i olika människors inställning till smittan.
