Annons
Annons
Bibliotek
"I en värld där kunskapsföraktet växer sig allt starkare, utgör de eviga studenterna en viktig motpol."
Foto: Unsplash

Till de eviga studenternas försvar


Börja pensionsspara. 
Föröka dig. 
Titta på Let’s Dance på fredagar under inmundigandet av tacos. 

“Det är dags att gå vidare i livet.” 
“När är du klar egentligen?” 
“Tycker du inte att det är dags att du skaffar ett riktigt jobb?”

Vi har alla hört de klassiska åsikterna om de eviga studenterna. Överliggarna. De som efter åratal av studier inte vill lämna studentlivet och kanske till och med skjuter fram uppsatser för att få det underbara att pågå lite till.

"... jag vägrar lyssna på åsikterna om att jag jobbar upp en ordentlig CSN-skuld och att ingen i det riktiga samhället behöver litteraturvetare."

Långt innan att jag själv blev universitetsstudent snappade jag upp antydningarna från vitt skilda människor om att överliggare är något nästintill tragiskt. Jag förstod att det fanns någon sorts gemensam uppfattning om att överliggarna var fast i något som tydligen är reserverat några få år i livet och att det var onödigt att insupa så mycket kunskap som de gjorde.

Men jag behövde bara komma till Uppsala för att förstå de eviga studenterna. Den anrika, romantiska miljön, nationerna, den uppsjö av möjliga vänskapsband som tycks extra lätta att knyta, känslan av att vara en del av något större än det villafixerade, maskinlika samhället. Som student är du en del av historien, av framtiden, av hela världen fast du befinner dig i denna lilla stad i Uppland. Det är en magisk känsla, svåruppnåelig någon annanstans.

Jag inser redan att jag själv definitivt är i riskzonen för att bli en evig student. Hösten är här och universitetsmyset lägger än en gång sin osynliga, biblioteksdoftande filt över mig. Och jag vägrar lyssna på åsikterna om att jag jobbar upp en ordentlig CSN-skuld och att ingen i det riktiga samhället behöver litteraturvetare.


Annons

Annons

Varför har just de eviga studenterna fått utstå så mycket kritik? Vad är det med kunskapstörstande livsnjutare som provocerar så oerhört? Kan det i själva verket vara så att de eviga studenterna funnit det perfekta sättet att leva och att resten av samhället är hemligt avundsjuka? De eviga studenterna ser världen med nyfikna ögon och inser att även om det förmodligen aldrig kommer gå att få svar på alla de stora frågorna kan det vara värt att göra ett försök. I en värld där kunskapsföraktet växer sig allt starkare, utgör de eviga studenterna en viktig motpol.

Dessutom kan det säkert bli så, att den som idag är en evig student imorgon skriver en älskad bok eller uppfinner något revolutionerande. Redan på 1800-talet fanns en rad överliggare vid Uppsala universitet. En av dem, Sven Ruthberg (1903-1982) kom att bli känd som turistguide i Uppsala (eller ”ciceron” som han själv sa) och underhöll stora mängder turister i staden genom sina teatrala och kunniga stadsvandringar. En annan, Jonas Bjurzon (1821-1882) kom genom att leva mycket sparsamt bli förmögen och donerade stora summor till fonder för studenter och Värmlands nation. Med andra ord, de eviga studenterna kan lämna efter sig annat än CSN-skulder.

"Och så pågår livet tills de en dag dör, fullkomligt utmattade, och ångrar att de inte hade roligare."

Är det så konstigt att det är svårt att säga adjö till studentlivet när alternativet är att trycka in sig i ett sönderstressat samhälle där alla tävlar om att vara mest produktiv, mest vältränad, mest duktig på att säga åt sina barn att lägga pengar i svärburken och mest duktig på att använda extremt tristesstriggande ord som sambo, vabba, mellis, sockerstopp, skärmtid, pulshöjande aktivitet.

Och så pågår livet tills de en dag dör, fullkomligt utmattade, och ångrar att de inte hade roligare.

Vem är vinnaren (för att använda ännu ett tristesstriggande ord) i slutänden? Är det kanske ändå den evige studenten, som följt sitt hjärta och sett livet som ett mysterium i stället för en tävling? Borde inte resten av samhället i stället se till de eviga studenterna för inspiration? För faktum är, att ingen undgår att vara student i livets skola. Där är vi alla eviga studenter, och varför inte ta oss an denna livslånga utbildning med en evig students kunskapstörstande hjärta?

Hilda Stenshäll läser just nu litteraturvetenskap, men har även en skådespelarexamen från Calle Flygare Teaterskola i bagaget. Det här är hennes första krönika för Ergo. (Foto: Privat)

 

Läs mer

2021-10-01 10:20
Häromveckan började jag gråta. – Vad är det? Frågade min pojkvän. – Inget, sa jag. Det är bara så plågsamt att inse…
2021-09-24 11:31
Angela Merkels tid som kansler nalkas sitt slut. Nu på söndag, den 26 september, går tyskarna till valurnorna och röstar…
2021-09-17 11:30
Under sommaren har jag arbetat som delikatessbiträde. Det är i sig ett ganska anspråkslöst yrke, och väldigt långt ifrån…