Jonathan Schiess skriver om hur svengelskan ger oss tillgång till våra känslor utan att komma dem alltför nära.
Jonathan Schiess skriver om hur svengelskan ger oss tillgång till våra känslor utan att komma dem alltför nära.
Foto: Unsplash: Waldemar Brandt/Ergo

The Swenglish Invasion


Idag är vi alla mer eller mindre insvepta i det kvalstertyngda lapptäcke till hybridspråk som gott kan kallas för svengelska. Vi älskar att använda amerikansk-engelska uttryck från populärkulturen och kasta in internetmemes i jargongen med vänner. Och jag är guilty as charged. Jag blandar hejvilt, både när jag pratar och skriver. It’s awesome!

Idol-Kishti har i snart tjugo år med stor passion lyft fram det oslipat diamantiska i människor med musikdrömmar, och många av hennes memorable moments har, to the benefit of all human kind, förevigats på nätet.

”Take it home Lord, it’s a hallelujah-moment”, ”om du bara fortsätter with that no bullshit-attitude, honey, kommer du bli en superstar”, och who can forget ”du har en utstrålning som är total… you’re a wet dream.”

Kanske handlar vår förtjusning över svengelskan, åtminstone delvis, om engelskans förmåga att ge oss tillgång till känslor samtidigt som vi kan ironisera lite över dem och därmed hålla dem på behörigt avstånd?

"Jag ska våga säga ‘nej!’ till den förföriska engelska musan och låta mitt fumliga hjärta famla bäst det vill tills det hittar något att säga."


Annons

Annons

De tre papporna i SVT-dokumentären Tre pappor is a pretty good example. En av papporna – han med en utstrålning som en passivt aggressiv fist of fury – säger det bra. Papporna är märkbart taken aback av att de finally pulled off den första retreaten:

“Känslan är…”

[Lång sökande paus efter ord]

Tittaren hinner gå ut i köket, brygga sig en nice Cup of Joe och makea sig comfortable i soffan igen, tänka ‘finns det några svenska ord för känslor? Några som helst?’ Tittaren ser framför sig matrosen i Titanic som i slutet vänder med roddbåten för att söka efter fler överlevare: ”Hellooo? Are there any Swedish words alive out theeere?!”]

Och till slut kommer dem. Orden. 

”… we made history, guys. Like we made total history!”

Och kanske är det total history som håller på att skrivas nu när vi har outsourcat vårt känslospråk till den amerikanska populärkulturen. Hollywood och internet ger oss ständigt nya klichétyngda buketter med känslor att insupa och kommunicera med; en vokabulär paketerad i allvarliga eller derpiga filmscener, i Tiktok-danser eller one-liners från TV-spel, fyndigt spunnen kring något cringe-moment mellan Dwight och Michael i The Office, levererad till oss at the speed of light genom våra Steve Jobs-rektanglar. 

Det är så klart alltför enkelt att säga att vi på grund av den här amerikaniseringen av språket är ”illa ute”. Men jag blir sick and tired av hur ofta och slappt jag växlar mellan svenskan och engelskan. Jag känner mig ibland som en vilsen turist som traskar runt i svengelskans no man’s land, i ett dött halvspråk som inte ens är mitt (och, gissar jag, inte någon annans heller).

Så jag ska försöka sluta att skohorna in engelskan i varenda känsla och kalasig tanke. Jag ska våga säga ‘nej!’ till den förföriska engelska musan och låta mitt fumliga hjärta famla bäst det vill tills det hittar något att säga. Jag ska våga bryta mig loss, lätta ankar och segla hem. Tiden är mogen för att skaffa sig lite jävla cojones, por amor, por Frodo, por todo lo que es bueno en esta tierra!

Läs mer

2024-09-20 08:43
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om besserwissers, lärande och fårskalliga ungdomar.
2024-09-03 09:16
Ergos krönikör Nils Czernich reflekterar över kontrasterna mellan det nya och det gamla, i denna hyllning till…
2024-05-28 08:07
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om studentdemonstrationernas kraft och behov.