Då studentens lyckliga dar är ett minne blott
När nostalgin sätter sina sylvassa huggtänder i en så är det bara att vackert ge upp och låta sig svepas med i strömmen av minnen som forsar fram och dränker dig med sin drypande sentimentalitet. Som nästan trettioåring sker detta ganska frekvent och med en förutspådd ökande frekvens efter det rysliga trettiosträcket har passerats (hemska tanke!). Som ex-student rör sig dessa stunder av tillbakablickande svaghet ofta om och kring den – i mitt verklighetsfrånvända sinne – idylliska studenttiden. Eftersom denna episod av mitt allt längre liv tog upp en rätt så påfallande stor del, så mycket att det möjligen snarast borde kallas epok, så är det med lätthet jag kan gräva i min lilla hjärna och plocka fram de godbitar som jag nu i min relativa ålderdom allra mest saknar med att vara inskriven vid Nordens främsta lärosäte.
Först och främst saknar jag miljön, både den intellektuella och den faktiska. Aldrig är Engelska parkens lövhögar en regnig novemberkväll eller den instängda boklukten på Carolina Redivivas nionde våning så bedårande och så berusande som i minnet hos den som trängs i en överfull buss i morgonrushen, på väg till jobbet i ett före detta tvätteris uttjänta kontorslokaler. Den fina kyrkogården med sina berömdheter från förr, den vackraste katedralen norr om Mellersta Tyskland, de udda och färgstarka personligheterna som utgör så passande staffagefigurer på stadens pittoreska gator. Listan fylls på ju mer minnets kran får stå och rinna. Jag måste torka en metaforisk tår från mitt inre öga innan jag kan kåsera vidare.
Men måhända är ändå saknaden som störst efter alla de intressanta och spännande kurserna jag i åratal ägnade många timmar i veckan åt. Tänk så mycket oanvändbar information det finns! Jag kan helt ärligt säga att den enda användningen jag har fått av de flesta av dessa 7,5-poängare har varit de miniföredrag som jag i tid och främst i otid hållit för mina närstående, till deras fullständiga likgiltighet. Det värmer också i hjärtat (förut ömmade det mest i huvudet) vid tanken på hur många roliga kursare jag träffat, den ena underligare och mer säregen än den förra. Vad universitetet än må göra i dessa ekonomiskt osäkra tider, lägg för allmänbildningens skull inte ned dessa småkurser! Skrota istället programmen i nationalekonomi och juridik – de verkar ju uppenbarligen ändå inte kunna förändra något till det bättre gällande pengar och brottslighet. Det måste få finnas en plats där kunskapen om romarnas toalettvanor och Mesopotamiens gamla gudavärld får leva och frodas, hur utdöda sedan årtusenden de än må vara. Länge leve kunskapen för kunskapens egen skull!
