Uppsatsmonstret

Jag hade inget ämne, dåligt självförtroende och bristande arbetsrutiner. Det var hösten 2007 och allt jag hade var en vräkig vision om att skriva en sjuhelvetes smart c-uppsats. En uppsats i litteraturvetenskap som för all framtid skulle manifestera min begåvning till universums samlade existenser. Eller, ja, åtminstone för dem som tvivlade - det vill säga främst jag själv och kursledaren som en gång uttalat sig negativt om mina texter. Dåligt språkbruk Pah Detta skulle bli revanschen. Texten skulle bli så smart att jag knappt förstod den själv
Jag ska penetrera poesins potens sa jag till min vän Frida som lyssnade tålmodigt på min mästerliga plan: att gräva fram den smalaste finska poeten (Ritva Nybacka) och jämföra hennes verk med en diktsamling av Katarina Frostenson (allmänt känd för sin obegriplighet). Språkliga bojor Ordens otillräcklighet I kick ass for the lord tänkte jag, tyvärr utan att reflektera över att citatet kom från filmen Braindead.

Under den första tiden var stadsbiblioteket mitt hem. Jag var där så mycket att jag kunde misstas för att vara bostadslös, särskilt de dagar jag kollapsade i valfri fåtölj, omringad av plastkassar fyllda med böcker och loppis-koftor. Jag läste tills ögonen värkte och tills den dag då jag fick panik över att en galen yngling i Dr Albans pyjamas var på väg att störa min koncentration... för att sekunden efter upptäcka att jag inte känt igen min egen bror. Arbetet höll på att förgöra mitt sunda leverne och framför allt - min inbillade briljans. Hemma i studentrummet såg jag högar av diktsamlingar och teoriböcker svälla längs de hysteriskt orangea tapeterna. Jag bodde i en äggula och var på väg att förvandlas till ett nöt. Det var dags att skaffa arbetsrutiner.
Mot en deposition på 100 kronor skaffade jag ett skåp i Engelska parken att fylla med böcker. Arbete i hemmets härd byttes mot 9 till 17 i en klaustrofobisk datasal. Plastgrå tjockskärmar från
PC:ns barndom. Synonymordlista som behövde En. Jäkla. Minut för att ladda. Varje. Nytt. Ord. Världen begränsades till det som syntes av lysrörens sken. Alltet var jag och det maniska arbetet på uppsatsen om de otillräckliga orden.

Istället för stadsbibliotekets baglady blev jag datasalsbitchen. Det var jag som aldrig öppnade dörren för dem som hade glömt sina passerkort. Jag som suckade högt åt människor som pratade i datasalen fastän man fick prata i datasalen. Varje dag funderade jag på att sätta upp förbudsskyltar mot allt som rörde sig, utsöndrade någon form av ljud och lukt eller som - gud förbjude - pratade i telefon. Jag var datasalens slaktmaskin, och mot slutet av terminen, förstås, helt och hållet utmattad. Framför mig hade jag en färdig uppsats med meningar om de kvävda rösterna, de dolda delarna av verkligheten som till sist bryter sig fram och kastar tillbaka språkets våldförande blick. Det var en fantastisk analys, producerad av ett durkdrivet uppsatsmonster.
Jag återvände aldrig till datasalen.