Distraktionernas dragningskraft

I en högst ovetenskaplig undersökning som jag nyligen genomförde på Facebook fick jag reda på nbsp; att många av mina kursare bearbetar skolstressen på samma sätt som jag, nämligen genom att fokusera all sin energi på vad som helst förutom den saken som orsakar stressen.
Man sätter igång att storstäda när det ska skrivas uppsats, bestämmer sig för att färgkoordinera sin bokhylla dagen innan en stor tenta eller tar itu med det faktum att man inte sett de senaste sjutton avsnitten av Mad Men när man egentligen borde läsa 300 sidor om kvantitativa metoder.

Nog för att det är trevligt att ha rent och snyggt hemma, och nog för att det som händer på Madison Avenue är sjukt spännande – men vad är det fel på mig och mina vänner? Den välbeprövade metoden att stoppa fingrarna i öronen och blunda fungerar visserligen för stunden, men när dammråttorna är väck, bokhyllan ser ut som en regnbåge och Don Draper sänkt sin sista Old Fashioned står man fortfarande där, med lite mindre tid på sig och med mycket mera ont i magen.
Jag talar mig ofta varm för ”att göra”-listor. Det finns något oerhört befriande med att strukturera upp sitt liv på det sättet. Man får en överblick, allt man behöver göra finns där, svart på vitt. Problemet är att skrivandet av listan inte per automatik innebär att saker blir gjorda. Just nu har jag en ”att göra”-lista bestående av sju saker. Sju saker som kommer att ta timmar att bli klar med. Hur jag har spenderat min dag? Jo, jag började med att spela tv-spel. Sen gick jag och tränade, mötte upp en kompis för lunch, åkte hem och diskade för att slutligen landa framför datorn där jag, fram till nu, läst mig igenom hela internet. Först då gick jag till min lista, fann ”skriva krönika till Ergo” högst upp, och öppnade ett nytt dokument i datorn.

För att komma till bukt med mitt problem smiter jag ibland iväg till en plats utan distraktioner, för att tvinga mig själv att ta tag i det som måste göras. I en läsesal på Kungliga Biblioteket, utan datorn till hands, borde ju till och med jag kunna få saker gjorda. Då hoppar den moderna tidsåldern upp och biter mig i stjärten. I min nyinköpta iPhone väntar några arga fåglar på att få skjutas iväg på ett gäng gröna grisar, och plötsligt har det gått en timme, två timmar, tre timmar – biblioteket stänger.
Min brors motto är ”gör det nu”. Det är smart – egentligen borde det vara självklart – men det är så vansinnigt svårt. Mitt enda sätt att lyckas leva efter den devisen skulle förmodligen vara att tatuera in orden på insidan av ögonlocken, och där är jag inte riktigt än.
Jag hoppas att ni inte sitter och väntar på att jag ska avsluta den här krönikan med någon form av lösning på problemet. Som ni säkert redan förstått kommer jag aldrig att börja jobba som stresscoach. Jag kommer snarare vara den som anlitar någon som tar 800 kronor i timmen för att förklara vikten av struktur för mig.
– ”Börja med att skriva en ”att göra”-lista...”