Frihet för vem?

Förra våren lade regeringen fram en proposition om ökad autonomi för högskolor och universitet, och vid årsskiftet trädde lagändringarna i kraft. Frågan om vad dessa nya förutsättningar kan komma att leda till, inte minst i förhållande till Uppsala universitets översyn av den egna organisationen, har tidvis gett upphov till het debatt i bland annat Ergo under hösten som gått. Därför kan det vara värt att nu blicka tillbaka och undersöka ursprunget till förändringarna.
Regeringen gav i november 2007 Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, i uppdrag att utreda möjligheterna till en eller flera nya verksamhetsformer för högskolor och universitet. Syftet med detta var att öka lärosätenas självständighet, samtidigt som statens behov av insyn och inflytande garanterades. Denna utredning tillkom både som en följd av en internationell trend, där allt fler länder sett över formerna för och finansieringen av den högre utbildningen, och som reaktion på en rad specifika problem som de svenska lärosätena stod inför.

Svenska lärosäten är idag, med undantag för ett fåtal stiftelsehögskolor och enskilda utbildningsanordnare, statliga förvaltningsmyndigheter. Det innebär att de inte är egna juridiska subjekt och därför saknar rätt att äga egendom, sluta avtal och inleda samarbeten utan regeringens godkännande. I en tid av växande globalisering där den internationella universitetsvärlden präglas av ingående och omfattande samarbeten över gränserna, så innebär detta ett reellt problem, då svensk högre utbildning och forskning riskerar att hamna på efterkälken på grund av institutionell stelbenthet.
Tarschys presenterade i utredningsbetänkandet Självständiga lärosäten (SOU 2008:104) tre möjliga organisatoriska och rättsliga grunder för framtidens lärosäten; antingen förblir de myndigheter, ges en ny offentligrättslig status eller blir privaträttsliga subjekt enligt modell av de nuvarande stiftelsehögskolorna. Varken den första eller den tredje modellen var dock tillfredsställande; Tarschys ansåg att myndighetsformen aldrig skulle kunna leda till någon verklig autonomi, medan skapandet av stiftelser kräver en så stor kapitalinsats (när Chalmers tekniska högskola omvandlades till stiftelse i början av 1990-talet krävdes en insats på 1,4 miljarder kronor) att det vore orealistiskt att tänka sig denna lösning för hela högskolesektorn. Istället föreslog autonomiutredningen skapandet av en ny offentligrättslig organisationsform, kallad självständiga lärosäten, som utför förvaltningsuppgifter och myndighetsutövning men som är självständiga juridiska personer.
Autonomi är dock ett komplicerat begrepp, speciellt om det inte tydligt definieras vari den ska bestå. Om det är organisatorisk autonomi som eftersträvas, vem är då dess subjekt? Vad utgör lärosätets kärna, är det dess studenter och lärare, eller dess rektor och ledningsgrupp, eller är det dess styrelse? Och hur stor kan autonomin från staten bli, om lärosätena inte ges egna, omfattande ekonomiska resurser?

Vad gäller vilken del av lärosätet som ska utgöra basen för dess subjektiva autonomi försökte Tarschys ta en medelväg. Det skulle i lagen om självständiga lärosäten i en portalparagraf slås fast att lärosätena utgörs av sina studenter, lärare och övriga anställda. Vidare skulle det också lagfästas att varje lärosäte även framöver måste ha minst ett kollegialt organ med ansvar för utbildningens och forskningens utformning och kvalitet. Eftersom betänkandet dock i hög grad fokuserade på lärosätenas möjlighet att själva välja form för den interna organisationen, så hamnade huvuddelen av de nya självständiga lärosätenas maktbefogenheter på styrelsernas bord. Bland dessa befogenheter ingick rätten att besluta vilka kollegiala organ som skulle finnas och hur studentrepresentationen skulle se ut vid det egna lärosätet.
Dessa befogenheter skulle enligt utredningens förslag bli mycket omfattande. Som juridiska personer skulle lärosätena kunna äga egendom, sluta avtal och motta donationer. Staten skulle inte längre styra verksamheten genom regleringsbrev, utan skulle köpa utbildning och forskning genom fleråriga avtal. Anställningsförfaranden, antagning av studenter och kvalitetsutvärdering skulle också i hög grad överlåtas till lärosätena, vilket skulle öka möjligheten till lokal profilering och riktade rekryteringar.
Alla dessa nya befogenheter för de självständiga lärosätena skulle kunna leda till ett kraftigt uppsving för kvaliteten inom den svenska högre utbildningen och forskningen, men de skulle också med lätthet kunna leda till raka motsatsen, stagnation och nepotism. Denna osäkerhet, inte minst vad gällde hur det framtida studentinflytandet skulle utformas i praktiken, fick Uppsala studentkår att avslå förslagen i sitt remissyttrande.

I slutändan visade det sig också att inte heller regeringen var intresserad av den osäkerhet som Tarschys långtgående förslag förde med sig. Den proposition som antogs av riksdagen förra året har en annan inriktning än vad autonomiutredningen föreslog. För det första förblir lärosätena myndigheter. För det andra avskaffas de obligatoriska fakultetsnämnderna, vilket tydligt visar att där Tarschys sökte nå en balans mellan de olika ledarskapsbehov som kännetecknar universitets och högskolors verksamhet, har regeringen istället valt att göra lärosätenas styrelser till det subjekt som helt och fullt representerar lärosätet. Hur detta kommer att förändra lärosätenas interna strukturer torde komma att bli en central fråga under de närmaste åren.