Spelteori

För några veckor sedan köpte jag, till min flickväns och min plånboks stora förtret, ett tv-spel. Eftersom jag precis skulle börja skriva c-uppsats tyckte jag att jag behövde ett motiverande belöningssystem – tre timmars skrivande skulle belönas med trettio minuters spelande. Vad jag glömde bort är att jag har en lång historia av att ägna allt för mycket tid åt dumma skitsaker.
Mitt belöningssystem har utvecklat sig så att det faktum att jag tar mig upp ur sängen på morgonen belönas med heldagar framför tv:n. Det enda som hindrar mig från att spela under dygnets alla vakna timmar är just min flickvän, som av någon outgrundlig anledning inte tycker att det är kul att spendera sina kvällar med att titta på när jag låtsaskrigar med folk över internet.
Det här är som sagt inte första gången jag ägnar en ofattbart stor del av min vakna tid åt något som varken är lukrativt, utvecklande eller nyttigt. Förra sommaren plöjde jag igenom 13 säsonger av South Park istället för att vara ute i solen och när nätpokern kom till Sverige slutade jag sova på nätterna. Uppenbarligen har jag beroendet i mig – tack och lov har jag lyckats hålla mig borta från skadliga substanser och istället fokuserat på fördummande populärkultur.

Ska jag vara helt ärlig har jag i stort sett inget problem med det här beteendet. Med undantag för att jag fått helt sjukt ont i ryggen av allt tv-spel, skadar jag varken mig själv eller någon annan. Saker jag måste göra blir fortfarande gjorda och jag träffar fortfarande mina vänner och min familj.
Däremot ryser jag av obehag vid blotta tanken på vad jag kunde ha hunnit med om jag lagt all den här tiden på något nyttigare. Jag hade kunnat söka jobb, skriva eller bara läsa alla de där klassiska verken som dömande stirrar på mig från bokhyllan. Jag hade varit färdig med min
c-uppsats.

När jag läser om riktigt framgångsrika människor, eller för den delen tittar på de jag har i min närhet, upptäcker jag snabbt ett mönster. De jobbar skitmycket. Mest hela tiden. Är aldrig riktigt lediga. Där har vi den, vattendelaren som för alltid kommer att hindra mig från att bli riktigt framgångsrik. Jag älskar nämligen att vara ledig. Är för bra på att välja roliga saker framför måsten, nbsp; soffan framför skrivbordet, youtube framför platsbanken. nbsp;
Jag läser inte klassikerna i bokhyllan för att det är roligare att sitta med ett headset och diskutera anfallsstrategi med en finnig 14-åring från Varberg. Det är väl okej nu, men om några år kommer ni få se mig i en självhjälpssåpa på kanal 5. Jag kommer vara tjock som få, kalla mig för livsnjutare (eufemism för arbetslös) och börja hyperventilera när programledaren ställer krav på mig. I eftertexterna kommer ni att kunna läsa att jag efter inspelningen inte förändrats ett dugg och att min flickvän slutligen lämnat mig för en bilförsäljare från Upplands Väsby. nbsp;
Eller så tar jag mig i kragen, stänger av tv-spelet och skaffar mig ett jobb.

nbsp;