Vad får man säga på campus?

I mars förra året berättade Ergo om hur universitetet hindrade en grupp studenter från Revolutionär kommunistisk ungdom, RKU, från att informera på campus om en motion till Uppsala studentkår med uppmaningen att bojkotta israeliska varor. Fallet anmäldes till Högskoleverket, HSV, som efter ett och ett halvt års grundlig bearbetning av ärendet nu riktar nbsp; kritik mot universitetets behandling av studenterna. Universitetet följer inte objektivitets- och likhetsprincipen, anser HSV. Det är bara att instämma.
RKU hade anmält i Ångströmlaboratoriets reception att de skulle ha ett informationsbord och receptionisten hade noterat det i sin liggare. De tog fram ett bord och började samla in namn till stöd för sin motion. Efter en stund kom intendenten och beordrade dem att gå. När de bad att få se dokument som visade att de inte fick vara kvar skrev han ner på ett papper att det inte är tillåtet att bedriva politisk propaganda på campus. Senare nekades RKU tillstånd att informera om sin motion på andra campus.

I sitt yttrande till HSV påstår inte universitetet att det skulle finnas något generellt förbud mot politisk propaganda, utan anför två andra skäl till att beslutet att ge tillstånd återkallades. Det första är att RKU ska ha fått tillståndet på felaktiga grunder. Samtidigt har universitetet bekräftat att studenterna hade sökt och fått tillstånd för att informera om en motion till kåren om bojkott av israeliska varor, vilket var precis vad de gjorde. Något vilseledande kan det alltså inte ha varit fråga om när tillståndet beviljades, konstaterar HSV. Om universitetet tyckte att exempelvis affischering inte passade sig borde man ha klargjort det direkt.
Det andra skälet är att säkerheten inte kunde garanteras. Frågan är vem som sågs som ett säkerhetshot. Justitiekanslern har nämligen fastslagit att en skola inte får hindra ett parti från att sprida sitt budskap med hänvisning till att skolans egna elever kan komma att störa ordningen. Samma regler borde gälla för ett universitet, enligt HSV. Senare har universitetet hävdat att säkerhetsrisken berodde på RKU:arnas eget beteende och inte på andras reaktioner. Men i ett e-postmeddelande från en av intendenterna till en av studenterna framgår tydligt att just de reaktioner som manifestationen väckte på Ångströmlaboratoriet var ett skäl till att RKU inte fick tillstånd att informera om sin motion på andra campus.

Universitetslokaler är inte allmän plats. Uppsala universitet har, med vissa undantag, full rätt att säga nej till politiska aktiviteter inom sina fyra väggar – men samma regler måste gälla för alla. Olika politiska organisationer har många gånger tillåtits att sprida sitt budskap i Uppsala universitets lokaler, både före och efter incidenten med RKU. Intendentens påfund att återkalla ett givet tillstånd genom ett generellt beslut som skrivits i efterhand är mot den bakgrunden helt befängt. Man undrar också hur han kunde få för sig att en motion till studentkårens fullmäktige, som är en politiskt vald församling, skulle kunna vara något annat än politisk propaganda. Samtidigt är det begripligt om han handlade förhastat när han märkte att studenter och anställda blev upprörda av RKU-studenternas budskap.
Mer anmärkningsvärt är att universitetet genom diverse efterhandskonstruktioner och svepskäl försöker rättfärdiga sitt agerande istället för att erkänna att man hade fel, be om ursäkt och fundera på hur man kan bättra sig.