Annons
Undervattensbild
Foto: Unsplash

Att ständigt åka med på nåder


Jag får väl erkänna att jag hade velat “go out with a bang”, som man säger. Sedan blev det inte mycket tid över till explosioner – det tog en stund att avveckla sig från ett ställe man tillbringat sju år på – men något måste jag väl säga för att knyta ihop säcken. En månad efter att jag slutat förvisso, men så har det också nyligen blivit officiellt: Ergo får fortsatt stöd från Uppsala universitet i ytterligare tre år! Jag känner en enorm lättnad å tidningens och kommande redaktions vägnar. 

Lättnad i ordets sanna bemärkelse då det för inte längesen var långt ifrån självklart att tidningen alls skulle finnas kvar.

För ett drygt år sedan lades Ergo ner. Det var ju tänkt så, om ni minns. Det sköttes inte särskilt snyggt, det tycker jag man kan säga utan att dra ner byxorna på någon alltför mycket. Barnet skickades ut med badvattnet när tidningen skulle bort och vi två redaktörer fick veta att vi inte hade några anställningar kvar (vad som är badvattnet och vad som är barnet i den här metaforen får ni avgöra själva). Alla tre – Ergo, min kollega Sandra och jag – räddades när universitetet kom in med stopp och belägg efter att Sveriges samlade medieuppbåd (typ) hade skrivit om nedläggningen. Något som för övrigt är vidrigt om man, som jag, älskar att hålla i pennan med hatar att ligga under den. Vi var förstås tacksamma över livbojen vi blivit tillkastade i sista sekund, likväl kändes det som att vi aldrig riktigt kom upp i båten igen. Det är inte så kul att åka med på nåder, vilket också är en stor anledning till att vi på redaktionen valt att inte jobba kvar. Det är i alla fall den korta versionen av historien, den längre och tråkigare kan vi lämna därhän, men ni ska veta att vi till syvende och sist lämnade för att vi ville det och för att det var dags.

"Det känns som en del i kårens årshjul att på ett eller annat sätt ifrågasätta tidningens existens"


Annons

Annons

På något vis har det alltid ingått i Ergo-jobbet att jobba för att alls ha något jobb. Det känns som en del i kårens årshjul att på ett eller annat sätt ifrågasätta tidningens existens – kostar den inte för mycket? Faller den verkligen under kårens kärnverksamhet? Läser någon den ens?  – vissa år har det skett nästan månatligen och andra kanske någon enstaka gång. Jag försöker inte smutskasta någon, jag vet att det ingår i presidiets, styrelsens och fullmäktiges roll att löpande se över verksamheten, det är mest en förklaring till varför man som redaktör successivt tappar ork och motivation, i synnerhet när tidningen kom så nära en slutgiltig nedläggning som den gjorde förra året. 

Just därför är det så oerhört glädjande att vi nu fått veta att universitetet fortsätter stötta Ergo och att en ny redaktion snart kommer vara på plats som inte ska behöva åka med på nåder, som ska slippa lägga tid och resurser på att släcka nedläggningsbränder och istället helhjärtat kan fokusera på att göra en bra tidning.

Nu när jag sagt det vill jag egentligen bara lämna en uppmaning, uppmuntran eller önskan från mig till den nya kårstyrelsen och det nya presidiet:

Ta hand om kansliet! Utan dem är kåren absolut ingenting. Det faktum att nästan hela kansliet lämnat arbetsplatsen på under ett halvår vittnar om att något varit ruttet i konungariket kåren. Se till att åtgärda det.

Och till kommande Ergo-redaktion:

Ni gör ett viktigt jobb, ett jobb som är värt att lägga pengar på, ett jobb som absolut faller under kårens kärnuppdrag – att värna studenternas intressen och föra deras talan – och ni har läsare. Kåren må vara era arbetsgivare på papper, men i förlängningen är det hos era läsare, studenterna, som er lojalitet ska ligga – glöm inte det!

Tack!

 

Tack till kåren och Uppsala universitet för att Ergo fått och förhoppningsvis får fortsätta finnas!

Tack till alla frilansare och studentfrilansare som bidragit till Ergo under åren! Utan er hade tidningen gått under för längesen. Tack för att ni gett av er tid, energi och er själva. Det har varit fantastiskt att se er utvecklas och i vissa fall bli vassa och fullfjädrade skribenter.

Tack till alla underbara praktikanter vi haft! Ni som lärt mig att lära ut och injicerat redaktionen med välbehövlig energi.

Tack till alla mina kollegor, före detta och nutida, som gjort det så enkelt och roligt att komma till jobbet varje dag! Jag är alltid game för en öl på Williams.

Tack till forna Ergo-redaktörer, både de jag inte träffat – som burit fram Ergo genom nästan ett sekel – och de jag haft som kollegor – Sara, Jenny och Sigrid. Ni, framför allt de sistnämnda, har lärt mig, och lär mig fortfarande, allt jag kan inom detta skrå.

Tack till min fantastiska kollega Sandra, min broder från en annan moder, som jag kunnat dela ilska, oro, glädje, ingressbryderier och MS Röj-partier med. Jag hade lämnat för flera år sedan om det inte vore för dig! 

Och förstås – tack till alla våra fantastiska läsare! Ni som gläds, förfäras och irriteras över allt vi publicerar. Ni som kommer med inspel, glada tillrop, välriktad kritik och tips – Ergo finns för att ni finns.

Läs mer

2021-08-27 09:29
Studenter är väl i regel ingen marginaliserad grupp och jag brukar heller därför inte bry mig nämnvärt när de pekas ut…
2020-04-29 15:33
Väl medveten om att den ena (eller båda?) av dessa två texter kommer att vara “fake news” efter torsdag tänker jag ta…
2019-12-18 10:57
Av någon outgrundlig anledning har orden ”Lina hade osten sist!” etsat sig fast i mitt minne som en evig påminnelse om…