Vemodigt medioker radiorock

Marit Bergman gör kompetent radiorock, ibland med lite dragning åt powerpop, och sjunger texter på skolengelska. Det enda extraordinära med den här skivan är att den väcker så lite känslor. Jag känner ingen ilska över slätstrukenheten och fegheten utan bara tomhet och en aning vemod.
För det behövs mer uppmärksamhet åt kvinnliga musiker. Rockmusik har en könsfördelning som får Uppsalas professorskår att se kvoterad ut. Snart femtio år av populärmusik har blivit en beskrivning av mäns värld och mäns villkor. Ledsna män gråter åt förlorad kärlek, arga män pekar med hela handen, vilda män tar droger, festar och sprider klamydia. Att leva upp till rockmyten brukar innebära att tjejer är med på ett hörn, men då som objekt.
Marit har spelat i Candysuck, körat på skivor med Lost Patrol och Chihuahua samt skrivit för Darling och i Fittstim. Hon skulle kunna bli Sveriges Kathleen Hanna men hamnar i ett ingenmansland av Magnus Carlsson-svengelska och allt som var tråkigt med det svenska 90-talets popscen. Men kanske finns det ändå en plats för Marit Bergman, kanske är denna skiva en diaboliskt genomtänkt plan för att smyga in en kvinna i mansland. Även medioker radiorock domineras av män. 3.00 A.M. serenades har kvalitéer jämfört med motståndare som Andreas Johansson, Eskobar, Patrick Isaksson och Motorhomes. Jag föredrar absolut att höra Marit Bergmans röst nästa gång jag går och handlar eller sitter på kafé framför ovan nämnda artister. I den genre där trygghet, tradition och fantasilöshet är främsta försäljningsknep står Marit Bergman ut och det känns ändå som om hon har potential att någon gång göra något intressant.