Trinity: Paris Eyes

På flera sätt är Trinity den idealiska bandidén för att ta sig fram på den svenska jazzscenen. Åtminstone om man får tro deras debutalbum. De baserar sin musik på klassiker som ”Puttin’ on the ritz”, ”Just friends” och titelspåret ”Paris Eyes”, men smyckar dem med ganska vågade moderna improvisationsutsvävningar. Perfekt för en jazzpublik som gärna ser sig själva som lyssnare i fronten av allt som liknar avant garde men innerst inne mest hänger på jazzklubbar för att få smak av en svunnen tid av jazztobak och kvinnor i åtsittande glansiga klänningar.
Att uppfylla lite av båda kriterierna garanterar ett späckat spelschema så länge man gör det bra. Och det gör Karl Olandersson (trumpet), Ali Djeridi (trummor) och Andreas Hellqvist (hammondorgel) på ett sätt som borde få även såväl frijazzvurmare som nostalgipurister över på deras sida. Jag hade gärna sett att de låtit den moderna sidan som kommer fram mer live att växa lite friare, men när Andreas Hellqvists hammondorgel rockar loss i mitten av ”The Preatcher” utan att tränga undan de andra instrumenten är det svårt att argumentera för något annat än det som sker.