Konverterar den mest inbitna indieräven

Jag är ofta sen på bollen. Utifrån någon uråldrig idé om att vara indie och en ovilja att vända kappan med vinden har jag alltid sett till att vara avigt inställd till nya moderna trendiga fenomen, särskilt sådana som hippa människor raskt plockar upp och profilerar sig med. Kanske en slags konservatism, egentligen. Så har min relation varit till Yung lean. Det har låtit intressant, men liksom representerat en coolhet och modernitet jag ansett mig stå långt ifrån. Men när han nu som fenomen har fått några år på nacken och jag låtit soundet sjunka in känns det inte längre lika viktigt att hålla de fåniga indie-ställningarna. Sent omsider har jag kunnat jag glida in för att långsamt ta reda på vad tusan det handlar om. Något jag emellanåt gör, särskilt när ”rätt” personer talar om för mig att jag borde göra det.

Fantastiska Oreomilkshake, Agony och senaste singeln Pikachu är några låtar som de senaste åren har förflyttat mig närmare den här speciella, egentligen punkiga karaktären som rör sig i så oändligt många genrer men inte minst hiphop. Nyligen såg jag dessutom hans mäktiga webbsända konsert från en lastbil fylld av stearinljus mitt i ett öde industriområde och konstaterade att han faktiskt är otroligt ball. Jag har därför sett fram emot nya Starz, en mörk och rå skiva som har ett vackert omslag och innehåller en låt med fantastiska Ariel Pink. Jag fastnar direkt för de låtar som rymmer allt jag har börjat falla för hos Yung lean – nämligen söta popmelodier förenade med avslappnad och sorglig rap, djup bas, stora syntar, snygga beats och en liksom dimmig ljudbild. Acid at 7/11, Boylife in EU, Dogboy och den tårdrypande avslutningen Put me in a spell är alla otroligt bra. Yung lean får mig att överge min konservatism och att istället – alldeles för sent – vända kappan med 2013 års hippa vind.