Hoppet om en fredlig lösning i Västsahara

Den närapå fullsatta salen blir med ens knäpptyst när Rabab Amidane börjar tala.
– Det är en ära för mig att vara här idag, säger hon. Inte många från Västsahara har möjlighet att lämna vårt hemland för att berätta om situationen.
Hon inleder med en tydlig genomgång av bakgrunden till konflikten med hjälp av bilder och kartor på duken bredvid sig. Händelseförloppet tar avstamp i den avkoloniseringsprocess som drog igång under den senare häften av 1900-talet. När kolonialmakten Spanien lämnade Västsahara 1975 gick Marocko in och övertog området. Internationella domstolen i Haag fastslog samma år att det inte fanns någon grund för Marockos historiska anspråk på territoriet. Domstolen och FN var överens om att en folkomröstning för västsahariernas rätt till självbestämmande skulle hållas. Men istället startade ett krig mellan Marocko och den västsahariska befrielsefronten Polisario som pågick fram till 1991.
Idag, 36 år efter Marockos intåg i Västsahara, har den utlovade folkomröstningen för invånarna fortfarande inte ägt rum. Situationen i området har på sista tiden på nytt blivit kritisk.
– I november förra året flydde 20 000 västsaharier från städerna till läger i öknen för att göra omvärlden uppmärksam på deras desperata situation. Marocko svarade då med att storma lägren och bryta den tjugoåriga vapenvilan. Nu har många västsaharier börjat uppmana Polisario att ta till vapen igen. Ett krig som bara skulle innebära självmord för vårt folk, säger Rabab Amidane.

Så slår teknikdöden till framme vid podiet och Rabab får därefter klara sig utan de tydliggörande bilderna. Men inte har hon några problem att behålla publikens uppmärksamhet när hon fortsätter med sin personliga upplevelse av frihetskampen.
– Marocko har ändrat i historieböckerna så att vår generation har blivit fullkomligt hjärntvättade, säger hon. Under uppväxten tvingades vi varje morgon och kväll att bevittna hissandet av den marockanska flaggan och sjunga den marockanska nationalsången. Jag kände inte till min egen historia förrän år 2005.
Det var året då det västsahariska folket hade tröttnat på den tröga fredsprocessen och gav sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje.
– Under de demonstrationerna fick jag för första gången se den västsahariska flaggan. Jag gick med i studentrörelsen som kämpade för frihet på fredlig väg. Trots att vi är emot våld har jag vid upprepade tillfällen utsatts för polisvåld och misshandlats under förhör. Om man vill försvara dina rättigheter måste man offra mycket, har jag fått lära mig.

Rabab Amidane lägger stor kraft på att förespråka en fredlig lösning på den utdragna konflikten. Hon reser till olika länder för att tala om den orättvisa som drabbat hennes folk och för att be om hjälp.
– Vi behöver Sveriges stöd. Ni som individer och studenter kan bidra genom att göra folk medvetna om vårt öde, säger Rabab Amidane.
Sverige som land kan försöka sätta press på Marocko genom EU, menar hon.
– Till att börja med genom att rösta nej till EU:s fiskeavtal med Marocko den 27 februari. Den fisken tillhör egentligen västsaharierna. Jag hoppas och tror att FN och EU kan förhindra att våldet tar överhanden igen, avslutar Rabab Amidane och möts av en rungande applåd.

nbsp;

Klara Klintbo Skilje