”Allt handlar om kampen mellan araber och perser”

Februaris första torsdagkväll är regntung och universitetshuset förefaller öde. Men uppe vid föredragssalen myllrar det av människor. Det visar sig att det är fullsatt. Huvudpersonen Rolf Ekéus ser förvånad men nöjd ut.
– Jag förstår att det i dessa tider finns ett stort intresse för regionen som vi ska tala om ikväll, säger han.
Under 1980-talet var Rolf Ekéus med vid nedrustningsförhandlingarna i Genève och från 1991 var han ordförande i FN:s specialkommission för Iraks nedrustning. Han har under sin tid som förhandlare på toppnivå lärt sig att problem kan uppstå på många och oväntade sätt.
– Man kan knappast tala om området utan att råka välja sida, säger han. Persiska golfen säger man i Iran, men i arabiska länder heter den Arabiska golfen. Redan där börjar problemen.

Men det är inte bara de som bor i Mellanöstern som känner starkt för regionen.
– Den är en av de ekonomiskt-strategiskt viktigaste platserna i världen. De dominerande energireserverna för hela världsekonomin finns ju där, säger Rolf Ekéus. Allt som händer i området är av intresse för stormakterna.
Med detta sagt påbörjar Rolf Ekéus berättelsen om kärnvapennärvaron i mellanöstern.
– Israel har haft kärnvapen sedan 1970, säger han. Samma år som icke-spridningsavtalet skrevs under.
Icke-spridningsavtalet innebar att alla länder som hade kärnvapen gav löfte om avveckling och alla länder som inte hade några lovade att inte påbörja en framställning.
– Men genom ett trevligt ”kökssamtal”, mellan den israeliska premiärministern Golda Meir och den amerikanska presidenten Nixon, kom de överens om att de varken skulle avfärda eller bekräfta att de hade kärnvapen. På så vis ”undkom” de avtalet, berättar Rolf.

Två nyckelländer, Iran och Irak, skrev däremot på. En av underskrifterna visade sig inte betyda så mycket. Saddam Hussein som blivit vice-president i Irak 1969 började inom kort att undersöka möjligheten att framställa en bomb. Han motiverade det med att han ville ha nukleär energi och fick hjälp med anläggningsbygget av Ryssland, Italien och Frankrike. USA däremot såg inte med blida ögon på Saddams socialistiska Baath-parti.
– Amerikanerna som ju känner ett ansvar att hålla ordning på hela världen satsade istället på Iran som ordningspolis i golfen, berättar Rolf. Främst eftersom en shah inte är så kommunistisk till sin natur.
Men så 1979 kom den islamistiska revolutionen.
– Den skakade om hela den säkerhetspolitiska situationen, säger Rolf. Och mitt i denna förvirring kring vem som var allierad med vem anföll Irak Iran.
Kriget pågick 1980-1988. ”Hela världen” var på Iraks sida, utom ett land: Israel. För Israel var den arabiska solidariteten med palestinierna en sådan huvudvärk att man grep varje tillfälle att försvaga arabländerna.
– Och för Iran var det viktigaste den historiska kampen mellan perser och araber, säger Rolf. Det var den irakiske politikern Tariq Aziz som först berättade det för mig. Att araberna som härstammar från Mesopotamien har ett evigt uppdrag att stoppa persernas framfart.
Kriget slutade utan att någon framstod som segrare. Över 400 000 människor miste livet.
– Så man kan ju förstå att det fortfarande finns en hel del mentala gifter kvar efter det där kriget, säger Rolf.

Ett par år senare kom ännu en chock för omvärlden när Saddam invaderade Kuwait.
– Ängslan inför Saddams krigföring var stor på många håll, berättar Rolf. Men det blev till sist djupt oroade amerikaner som ryckte in, tillsammans med stora delar av den saudiarabiska armén.
Efter Kuwaitkriget år 1991 letade FN rätt på samtliga massförstörelsevapen i förlorarlandet Irak.
– Något som min kollega Hans Blix dock inte lyckades övertala Bush den yngre om, säger Rolf.
Tiden som följde var fridfull för Iran som blivit av med sin ärkerival. Det nya maktförhållandet stärkte självsäkerheten hos den iranska regimen, menar Rolf Ekéus. President Ahmadinejad, som tillträdde 2005, skrädde inte orden. Han sa att Israel borde utplånas och tas bort från kartan.
– Jag var ansvarig för en dialog mellan iranierna och amerikanerna då och frågade naturligtvis Irans chefsdiplomat: ”Hur tokiga kan ni vara?” Men han svarade lugnt: ”Vi är medvetna om att Israel varit en strategisk partner för oss men Israel är inte det viktiga för oss. Kampen mellan perser och araber är det stora spelet. Förstår ni inte det så förstår ni väldigt lite här i golfen.”

Ahmadinejad gjorde planenligt succé på ”den arabiska gatan” med sin hårda attityd mot Israel. De arabiska ledare som hade en fredlig relation till Israel klandrades av sina egna landsmän.
– I och med detta nya svängrum vill Iran inte längre vara tvåa efter Israel, säger Rolf. Nu håller Iran på att skaffa sig nukleär kapacitet och officiellt uttrycker de arabiska ledarna försiktig kritik men internt finns en djup oro.
– Saudiarabien och Egypten har talat om att skaffa en arabisk bomb, men vill inte bryta mot avtalet från 1970, fortsätter han. ”Vi kan väl köpa en av Pakistan”, föreslog en saudiarabisk diplomat vid ett tillfälle. Han möttes av svaret att Pakistan kanske inte har politiska möjligheter att leverera en bomb. En slug egyptier som var med vid förhandlingen replikerade: ”Vi får väl låna en av Israel då”.
Kommentaren möts av lättade skratt i salen. Skeendena i mellanöstern framstår troligtvis som komplicerade för de flesta av åhörarna, men så pass hänger de med för att förstå att den egyptiske diplomaten behagade skämta.

Rolf Ekéus avslutar den informationsspäckade kvällen på klassiskt vis med att försöka säga något om framtiden.
– Nu finns ett förslag om att mellanöstern ska bli en kärnvapenfri zon. Men Iran säger ”Ja men Israel har ju- då vill vi också ha”. Och Israel lever efter sitt ”köksavtal” med USA. Men det största hoppet som jag ser det är att Israel erkänner att de har en bomb och börjar avveckla. Det skulle sätta press på Iran

nbsp;