Student upprörd över n-ord i kurslitteratur
– Texten är inte vald för att såra, utan för att det är en historisk klassiker som inspirerat många genom åren, säger Martin Landahl, kursansvarig lärare vid institutionen för informatik och media.
Det var miljöreportage som stod på agendan i delkursen journalistikens grunder vid Uppsala universitet i mitten av oktober 2020. Inför föreläsningen hade studenterna fått exempel på bra miljöskildringar att läsa. Bland texterna fanns journalisten Egon Erwin Kischs ”Elliptisk trampkvarn” från 1925. I reportaget, som skildrar ett cykellopp i Berlin, förekommer n-ordet. Detta fick en av studenterna att reagera kraftigt.
Under Zoomföreläsningen valde studenten att ifrågasätta varför läraren tagit med texten. I ett långt mail till prefekten finns studentens sammanfattning av händelsen beskriven:
”Jag frågar varför just denna har valts och får som svar att det är för att det är en så pass bra text och att detta ord finns med, 'det får man ta'”.
Studenten tycker att läraren borde ha valt en annan text som inte innehåller n-ordet:
”Jag förklarar vidare hur starkt laddat detta ord är och att det orsakat många människor trauman och att läsa detta när man studerar kan orsaka ännu större trauman för svarta personer.”
Då studenten inte anser sig få nåt gehör för sin kritik under lektionstillfället väljer hen att maila prefekten för att berätta om sin upplevelse och kräva en åtgärd.
”Det är inte ignorans, det är inget annat än rasism. Jag väntar på ert svar om hur ni ska ta detta vidare som chef och institution.”
Ergo har varit i kontakt med studenten som har avböjt att uttala sig i artikeln.
"...det är förfärligt om man börjar självcensurera sig. Då är man snart inne och knaprar på yttrandefriheten och därmed på demokratin."
Illustration: Lina Svensk
Martin Landahl som är lärare i kursen säger att "Elliptisk trampkvarn" av Egon Erwin Kisch har ingått i kurslitteraturen i 19 år. Han har tagit med den för att inspirera och visa prov på en historisk text skriven av en världskänd journalist.
– Den är omsorgsfullt vald för att den har en stilistisk skärpa och ett driv – det är en klassiker. Ingen har haft några synpunkter på den någonsin, säger Martin Landahl, universitetsadjunkt vid institutionen för informatik och media.
Han hade inte kunnat föreställa sig att någon skulle reagera så kraftigt på att n-ordet förekommer. Speciellt inte eftersom reportaget är skrivet för snart hundra år sedan.
– Jag är mycket förvånad. Det är en historisk text som måste ses i sin kontext, den skildrar ju den här tiden, inklusive orden och begreppen, säger han och fortsätter:
– Man kan inte vara för eller emot en text i kontext. Då ska man ju censurera allt skrivet innan 1940, eller 1968, eller var ska man dra gränsen? Det är inte rimligt.
Kan det ha varit din ton studenten reagerade på, att du sa ”det får man ta”? Att du inte var tillräckligt tydlig och förklarade varför du valt den och att den måste ses i sin kontext?
– Det var jag ju. Det utspann sig en liten diskussion där jag förklarade att den inte var vald för att såra någon, utan för att det är en klassiker som inspirerat många genom åren.
Efter att studenten skickat mail till prefekten hölls ett möte där valet av kurslitteratur diskuterades. Martin Landahl säger att den signal han fått från prefekten är att just denna text ”kanske behöver förklaras ytterligare”, men att ingen har förbjudit honom från att använda den.
Kommer du fortsätta ha denna text med?
– Jag har inte tagit ställning till det. Mitt uppriktiga svar är att det är förfärligt om man börjar självcensurera sig. Då är man snart inne och knaprar på yttrandefriheten och därmed på demokratin.
Händelsen kan ses i ljuset av den tidigare debatt som rasat vid UU och i medierna för ungefär ett år sedan efter att en lektor uttalade n-ordet. Men till skillnad från i det fallet är Martin Landahl inte kritisk till hur ledningen vid institutionen har hanterat ärendet.
– Jag har blivit bra bemött från min institution och prefekt. Man har också visat förståelse för studenten, så som tidsandan kräver.
Han menar att den kraftiga reaktionen ska ses som en intressant spegling av samtiden och spår att man inom humaniora kommer få jobba mer på att förbereda studenter på den här typen av ord och begrepp framöver.
– Jag tror man kommer försöka bädda in det mer och ge ett historiskt sammanhang så att studenterna får information om varför det kan stå på det här viset.
Det är prefekt Jenny Eriksson Lundström som svarar på mailet redan en knapp timme efter att studenten skickat det. Hon skriver att hon ser mycket allvarligt på händelsen och att hon har satt igång en utredning. Veckan efter meddelar hon studenten via mail vilka åtgärder hon vidtagit och planerar för. Jenny Eriksson Lundström har bland annat pratat med läraren och berörda i utbildningsorganisationen. De ska följa upp rutiner kring kursmaterial på ett bättre sätt i de arbetsgrupper som vanligtvis behandlar kurslitteratur. Hon planerar för ett seminarium i normkritik och har påbörjat ett samtal i lärarkollegiet kring ”maktbalans och studenternas arbetsmiljö för att skapa ett djupare medvetande om dessa viktiga frågor”.
Illustration: Lina Svensk
"Om jag ska sätta en etikett på den här händelsen – vilket är svårt när det rör folks upplevelser – så handlar detta till viss del om en utsatthet som finns hos studenter"
Huruvida det är rätt eller fel att använda den aktuella texten eller hur det kommer bli med den i framtiden nämns dock inte i mailkonversationen. Jenny Eriksson säger till Ergo att hon inte är rätt person att uttala sig om det då hon varken är lärare eller forskare inom mediekritik eller journalistik. Istället berättar hon att texten diskuteras med de som ansvarar för journalistutbildningen.
– I och med att den här diskussionen förs i den gruppen så kan jag inte göra en ordagrann redogörelse av vad som händer exakt med den här texten, utan jag har förvissat mig om att det sker en diskussion, att jag har informerat om frågan, och jag har haft en dialog direkt med läraren och med andra ansvariga, säger Jenny Eriksson Lundström, prefekt vid Institutionen för informatik och media.
Den här händelsen liknar den som debatterats vid UU förra året efter att Inga-Lill Aronsson uttalade n-ordet. Det är samma ord som diskuteras nu, även om det inte uttalats högt denna gång, och studentens anmälan resulterar i en ganska stor utredning där åtgärder ska vidtas. Då fick institutionen kritik för hur man hanterat ärendet – är du inte rädd för att få samma kritik nu?
– För mig är det inte samma situation. Som jag uppfattat det då så handlade det om att hon sa ordet som ett exempel i undervisningen. Inte att man har en litteratur som använder sig av det här ordet och kanske också är daterad på annat sätt, säger Jenny Eriksson Lundström och fortsätter:
– Om jag ska sätta en etikett på den här händelsen – vilket är svårt när det rör folks upplevelser – så handlar detta till viss del om en utsatthet som finns hos studenter, som förstärks i ett digitalt sammanhang, när frågan inte upplevs som helt genomarbetad.
Hennes bedömning är att det i detta fall inte fanns tillräckligt med tid för reflektion och uppföljande diskussion.
Runt två veckor efter att Jenny Eriksson Lundström haft Zoom-möte med studenten där de bland annat pratat om händelsen och de vidtagna åtgärderna, skickar studenten ett nytt mail. Hen vill då att åtgärderna som vidtagits och institutionens ställningstagande ska kommuniceras ut till de andra studenterna i klassen. Studenten skriver:
”Det var några i klassen under seminariet som höll med honom och jag vet inte hur resten av gruppen tyckte. Men jag tror att det skulle vara viktigt och bra budskap om någon från er på institutionen kunde maila och berätta/förklara vad som hänt och hur ni tar ställning i händelsen.”
Jenny Eriksson Lundström svarar på mail att hon förstår studenten, men inte kan skicka ett mail, bland annat för att det är en ”allt för trubbig kommunikationskanal”. Något hon också förklarar i intervjun med Ergo.
– Jag var inte där, jag vet inte exakt vad som hände och jag vet inte hur gruppen uppfattat händelsen. Om jag hade skickat ett mail hade jag ju bestämt för alla vad de upplevt. Kommunikation via mail är heller inte rätt arena för att diskutera ett så pass viktigt ämne.
Eftersom studenten vill att du ska skicka ut det där mailet, så kan man ju anta att hen har tolkat dig som att hen har rätt. Har du inte varit väl tillmötesgående mot studenten?
– Jag har tagit studentens anmälan på allvar precis på det sätt som jag skulle göra när det gäller alla frågor som gäller likabehandling och lika villkor. Vi är stolta över, och rädda om, våra studenter och vill att de ska fortsätta höra av sig när de tycker att något är tokigt, säger Jenny Eriksson Lundström.
I januari väljer studenten att anmäla händelsen till rektor. Hen är framförallt kritisk till att institutionen inte har gått vidare och informerat de andra studenterna i klassen.
”Jag fick respons direkt men anser nu att universitetet inte har gjort tillräckligt och att ni inte tar detta på allvar när ni inte kan ta ställning öppet.”
Det faller på Linda Stafbom, utbildningsledare vid kansliet för humaniora och samhällsvetenskap att svara studenten. Hon skriver att institutionen redan vidtagit en rad åtgärder och fortsätter:
”Förutom de diskussioner som tagits i lärarkollegiet kan det även bli aktuellt med generell återkoppling till studenterna, till exempel på kommande kurser, om hur institutionen arbetar internt med normkritik, frågor om maktbalans i klassrummet osv. Det är som du påtalar viktigt med transparens och troligen är inte epostutskick den lämpligaste formen för en god diskussion om dessa viktiga frågor.”
