Annons
Annons
Gela laddar ved i nya spisen för matlagning i Rostoms center.
Foto: Erik Ekedahl

Hållbar utveckling i korruptionens Georgien


I jakten på ny teknik för hållbar utveckling satte sig den
nyutexade civilingenjören Erik Ekedahl på cykeln för en resa jorden runt i början av mars förra året. I Ergo skriver han från Georgien om sina upplevelser i staden Tbilisi, där han kommit att stanna.

Morgonstund på min balkong, solen gömmer sig bakom ett högt hus, nedanför står en grå Mercedes, soltrött i färgen. Den saknar kofångare och som så många andra bilar i Tbilisi har den åkt på några smockor, förlorat sin lyx och smälter nu in i omgivningen. Här faller hus samman, lappas ihop med vad helst man kommer över och nya hus byggs, i en allt mer våldsam arkitektur.
När jag lämnade Sverige i mars 2009, på cykel, hade jag inga planer på att stanna i Georgien. Jag skrev klart mitt examensarbete i fluidmekanik på vägen till Paris och mina föräldrar skickade ett sms när jag kämpade med motvindarna i norra Italien och berättade att de fått mitt examensbevis med posten. Hurra
Klockan är strax efter elva på morgonen. Min kombo Marija och jag ska fara till Misaktsieli, en by strax utanför Tbilisi. Vi väntar på vår skjuts. Telefonen ringer och en man förklarar på bruten engelska att vi kan möta honom längre ner på gatan. Snart sitter vi i en röd Volkswagen, motorn bullrar, tanklocket fladdrar löst när vi svänger vänster i rondellen som tar oss ut ur staden. Efter ett par mil tar vi av vid en ölfabrik, skumpar sedan fram över ett fält och är framme vid Rural Community Development Agency (RCDA) center.

Rostom, som driver centret, möter oss. Med ett brett leende försäkrar han, efter att ha hälsat oss båda med en kyss på kinden, att Khatchpurin – de ostfyllda bröden – strax är klara, men först ska han visa oss runt. Ursprungligen från Gali i Abchasien; Rostom flydde med sin familj under kriget –93 och kom slutligen till Tbilisi. De lämnade allt bakom sig och fick börja om – en tung resa för hela familjen.
Vi besöker hans småskaliga biogasanläggning, hans soldrivna konstruktioner för frukttorkning och hans växthus, som isolerats med höbalar. I växthuset blommar tulpanerna han fått från en vän i Holland redan i kapp med att snön smälter utanför. Han är driven, hans energi smittar av sig och formligen strålar ur de bruna ögonen – man kan inte låta bli att tryggt le i hans sällskap och självklara manér.
Sedan 1997 har han jobbat för hållbar utveckling på landsbygden i Georgien. Organisationen utbildar och stödjer lokala projekt i byar runt om i landet. Det är en märklig mix av hållbar utveckling, hopp, energi, georgisk svart humor, mat och gästvänlighet vi möter i hans center. Det är inte första gången jag är här – jag träffade Rostom redan under min första vecka i Tbilisi i slutet av oktober och varje gång jag kommer har han en mängd nya idéer och projekt och givetvis mat.
Det regnar en smula när vi sätter oss för att äta. Vedspisen värmer ryggen. Vi kommer in på korruptionen i Georgien. Jag berättar hur jag nyligen besökte ett par företag jag fått adresserna till från stadshuset. Företagen skulle genomföra ett stort jobb för kommunen och jag hade kontakt med ett svenskt företag som var intresserade av att samarbeta med dem.
Efter att under två veckor ha misslyckats med att nå företagen per telefon beslutade jag mig för att besöka dem direkt. Den första adressen tillhörde en begravningsbyrå och ingen där kände till något annat företag i närheten. På den andra adressen, som visade sig vara en lägenhet i ett bostadshus, pratade vi genom brevinkastet med en besvärad äldre dam som hävdade att hon just köpt lägenheten och flyttat in.
Rostom log medlidsamt när han hade hört min historia. Han förklarade att han tror att man lyckats kapa bort korruptionen i de lägre skikten – polisen och sjukhusen bland andra – men inte alls i toppen –stadshuset är enligt honom fortfarande fullständigt genomruttet.

Georgiens president,
Mikheil Saakashvili, har jobbat hårt för att privatisera landet och underlätta för utländska investerare. I Tbilisi och i hamn- och turiststäderna Poti och Batumi på Svarta havskusten satsar man, dock i långt mindre utsträckning på landsbygden.
Klyftorna i städerna är stora. En lärare i kommunal tjänst tjänar motsvarande 850 kronor i månaden, om hon (nästan bara kvinnor är lärare) har ett bra avtal, annars mindre. En pensionär får runt 400 kronor, så flertalet jobbar extra med att sälja diverse ting på gatan. Många äger sina lägenheter, ett resultat av reformerna efter Sovjet. Man har kanske inga lån och ingen hyra, men el och gas är förhållandevis dyrt. Vi fick en gasräkning på 500 kronor för två vintermånader, och då har vi bara ett gasdrivet element och har inte haft varmare än 19 grader i vardagsrummet där elementet står, långt lägre i sovrummet.

Det finns mycket att göra i Georgien och många verkar engagera sig, från renodlade kvinnoorganisationer till FN-organ och utländska investerare. En lösning för utvecklingen på landsbygden, där arbetslösheten är hög, är nog nödvändig; Rostom och hans organisation tycks vara på god väg – med mer än 1 200 medlemmar i landet (det gröna partiet har 2 000 här) och ett nytt center på gång i västra Georgien ser framtiden ljusare ut.
Vi lämnar Rostom och hans center i duggregnet och far tillbaka mot Tbilisi. nbsp; Väl framme vid David byggarens staty vid infarten till staden har solen redan trängt undan molnen; dagen som så grådaskigt trampade igång har förvandlats till en vacker vårdag med sol; leende människor slänger ledigt den svarta vinterjackan över axeln och promenerar längs gatorna.


Annons

Annons

Läs mer

2020-06-15 14:40
I flera år har det talats om att Uppsalas kårer ska skaffa ett gemensamt standar och förra våren utlystes en tävling med…
2020-04-20 11:57
Elva terminer blir tolv och allmäntjänstgöring byts ut mot bastjänstgöring när läkarprogrammet görs om till hösten 2021…
2019-12-16 14:01
Vanligtvis är det omvärlden sedd ur Ergos ögon som brukar stå i centrum när vi sammanfattar tiden som gått, men nu är…