Spelet om forskaren

Min upptäcktsresa börjar på Stockholm Meeting som Naturvetarna, ett fackförbund för naturvetare, anordnar för tredje året i rad. Platsen för händelsen är Aula Magna vid Stockholms universitet. Medan alla intar sina platser rullar ett bildspel med citat.
”Det är de unga forskarna som gör de stora och banbrytande upptäckterna” säger Joseph Nordgren, vicerektor av den teknisk-naturvetenskapliga fakukteten vid Uppsala universitet.
”Support, trust, confidence amp; freedom är fyra pusselbitar för att nå framgång” säger Suparna Sanyal, forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet.
”Om man någon gång hittar en människa som är bra på något, låt honom fortsätta med det” säger Fredrik Rosenqvist från SAAB ventures.
Sju politiker, en representant från varje parti, ska diskutera unga forskares möjligheter och villkor inför 400 naturvetare. För att förbereda sig har politikerna fått en liten skrift som sammanfattar problematiken – bland annat avsaknaden av tydliga karriärvägar samt en otrygg tillvaro för de flesta forskarna, i synnerhet unga sådana. Hur kan vi förbättra systemet för att vara det spjutspetsland Sverige vill vara inom forskningen?
Förväntningarna på debatten är höga.
Desto större blir besvikelsen. Medan Tobias Krantz, utbildnings- och forskningsminister, är upptagen med att repetera regeringens satsningar, pratar också de andra partierna gärna om sin egen politik.
Jag är förbryllad. Där framme på scenen sitter personerna som skulle kunna påverka forskarnas tillvaro. De flesta är pinsamt dåligt pålästa och upprepar istället samma fraser och smutskastar varandra.
När frågestunden inleds ställer Jörgen Olsson, Naturvetarnas förbundsdirektör, sig upp och håller ett anförande om en blocköverskridande forskningspolitik som löper i tio års tid med revidering vart tredje år.
– Jag är verkligen angelägen om detta. Kan ni till exempel göra en långsiktig överenskommelse över blockgränserna om – låt oss säga – en fördubbling av resurserna till forskning på tio år?
Hans inlägg får applåder, de första hittills under debatten.
Svaren blir undvikande. Visserligen hade alla sju representanterna, om än med viss tveksamhet, tidigare räckt upp handen vid frågan om de skulle kunna tänka sig en blocköverskridande forskningspolitik. Helt plötsligt verkar det svårare.
Frågestunden är slut, politikerna får var sin blombukett och present och försvinner.
Jag packar ned min anteckningsblock och min penna och bestämmer mig för att prata med dem som kan ge mig svar på mina frågor – unga människor som forskar.

EN SPIKRAK KARRIÄR

– Jag tror inte att jag visste vad en akademisk karriär var för någonting när jag började doktorera men jag har varit streetsmart och fattat de rätta besluten vid rätt tillfälle, säger Örjan Carlborg som blev professor i beräkningsbaserad genetik vid 36 års ålder.
Vi träffas på hans arbetsplats på SLU. Istället för ett laboratorium med surrande kylskåp och inkubatorer, mer eller mindre prydliga labbänkar med flaskor, reagenser och utrustning är det ett öppet kontorslandskap som är platsen för Örjans verksamhet. Gemenskapen och utbytet av idéer känns nästan i luften.
Nyckeln till hans egen framgång är, enligt Örjan, friheten han fick redan som doktorand.
– Mitt doktorandprojekt var egentligen inte rätt för mig. Därför sökte jag egna pengar och kunde sedan förhandla med min handledare om vilka projekt jag skulle jobba med. Annars skulle jag ha lagt ner helt och hållet och då hade jag knappast disputerat.
Efter disputationen fick Örjan ett stipendium ifrån Wallenberg-stiftelsen som var oemotståndligt fastän han inte var säker på att han ville fortsätta den akademiska karriärvägen. Han valde då att forska tre år i Skottland för att ytterligare förstärka sin unika profil.
– Egna pengar ger också frihet att göra det man vill och det var precis det jag gjorde där, säger han.
Tillbaka i Uppsala kunde han, med hjälp av Wallenberg-pengarna och stragegiska satsningar på unga forskare, snabbt bygga upp en relativt stor forskningsgrupp. Det gav utdelning i form av en bra publikation, vilken i sin tur genererade mer resurser i form av forskningsanslag och priser.
På det sättet fortsatte karriären. Vetenskapliga priser, strategiska satsningar på unga forskare, en forskningsgrupp på tio personer, samt en imponerande publikationslista är några av meriterna på Örjans CV efter disputationen. Jag kan inte låta bli att häpna över hans framgång.
– Varför ska jag vara sämre än någon annan, säger Örjan och låter både självsäker och ödmjuk.
Rollen som chef över tio personer är någonting Örjan funderar mycket över. Han försöker ge sina doktorander och postdoks lika mycket frihet som han själv fick.
– Jag kan ställa en fråga men inte lösa den. Jag ser mig själv mer som en fotbollscoach, det gäller att spelarna i laget vill vinna. Jag finns för att bolla idéer och ska se till att alla trivs.
Örjan har tre döttrar och under småbarnsåren var hans sambo hemma. Men det betydde inte att han hade full markservice, det handlade mer om ett medvetet val för att barnen skulle slippa gå på dagis. Örjan valde istället att vara på jobbet så tidigt som möjligt för att sedan tillbringa eftermiddagarna med barnen.
– Jag har aldrig jobbat mer än 40 timmar i veckan, inga sena kväller och helger. Jag tycker inte att det ska behövas, säger han innan jag hinner fråga om det är så att hans framgång beror på att han har jobbat väldigt mycket.
Örjan har inte så mycket funderingar över framtiden. Så länge han har roligt och universitet vill ha kvar honom fortsätter han, annars är han beredd att sluta. Han är medveten om att det har gått bra för honom som ung forskare men också om att han nu börjar ”tävla” med de seniora forskarna som har mycket bättre meriter, främst i form av antal publikationer. nbsp;

nbsp;

EN BUBBLA SOM SPRACK

Maria Andersson, som egentligen heter något annat, nbsp; började efter en viss tveksamhet att doktorera i molekylärbiologi hos en handledare där hon tidigare hade gjort ett mindre projekt. Hon gillade idén bakom forskningen och kände ett genuint intresse för forskningsområdet. Nyttan för allmänheten var tydlig och därför var hon beredd att satsa.
– Jag trodde att det skulle bli roligt och nyttigt och att jag skulle kunna få ett bra jobb i industrin efter disputationen, säger hon.
– Men jag blev helt desillusionerad. Jag mötte själsdödande labbarbete och metodartat artikelskrivande istället för ett stimulerande utbyte av idéer mellan smarta hjärnor.
Men inte tyckte väl alla så på institutionen?
– Nej, många tyckte mer om labbarbetet än jag gjorde, säger Maria och fortsätter prata om att ett fåtal doktorander inte var tvungna att jobba hårt i labbet för att vara framgångsrika.
– De hade tillgång till labbassistenter som gjorde större delen av labbarbetet. Därmed hade de mer utrymme för problemanalys och kreativitet. Dessa doktorander var utan undantag män.
Vi pratar en del om kreativiteten som enligt Maria är en viktig ingrediens för att kunna prestera bra forskning.
– Som det är nu är livssituationen för många forskare mycket otrygg och jag tror att det hämmar kreativiteten. Det belöningssystem som råder idag skapar smalspåriga anslagssökare istället för kreativa upptäckare.
Det Maria säger är ingen ovanlig kritik. En studie från Kungliga Vetenskapsakademin visar att forskarna lägger ned sammanlagt 80 arbetsår på ansökningar av forskningsfinansiering i form av tjänster och anslag ifrån Vetenskapsrådet – per år. Bara var fjärde ansökan beviljas, därmed läggs 60 arbetsår ned i onödan.
Vår konversation glider in i forskningspolitiken.
– Ett stort problem är att politiker inte tänker på att det är gamla tiders forskning som har gett Sverige rikedomar i form av patent och industrier, säger Maria.
Det som har hänt är, enligt henne, att politikerna från den förra regeringen använde doktorandutbildningen som ett sätt att slussa in fler studenter in i högskoleutbildningen efter mottot ”utbildning leder alltid till större chans på jobb”. nbsp; Hon tar det hela ett steg vidare, eller snarare bakåt.
– Egentligen börjar problemet redan på grundutbildningen. Jag upplevde att hela utbildningen var utformad för att man skulle gå vidare till forskningen. Det är ganska logiskt – kurserna ges av forskare som vill rekrytera doktorander som billig arbetskraft och institutionerna får finansiering av staten för att de ger kurser, säger hon.
Hon efterlyser istället en större öppenhet med vad utbildningen leder till och hur det ser ut på arbetsmarknaden.
– När jag började läsa var molekylärbiologi ganska hett. Det fanns pengar och många små företag poppade upp. Alla skulle vi bli eftertraktade på arbetsmarknaden. Det var en bubbla som sprack.
Var det värt att doktorera?
– Jag ville inte stanna kvar i akademin och jag blev överkvalificerad för det som fanns i industrin när bubblan sprack. Jag ångrar att jag doktorerade. Men skulle jag inte ha gjort det hade jag alltid undrat om det var så häftigt som det låter. På ett sätt är det som lumpen, man har genomlevt det, och får en underliggande förståelse och respekt för dem som gjort samma sak.

nbsp;

BRISTER I KARRIÄRSYSTEMET

Örjan är ett exempel på en spikrak karriär. Han fattade de rätta besluten vid de rätta tillfällena, har en unik profil och har nyttjat den rådande politiken och de strategiska satsningarna på unga forskare maximalt. Men få forskare idag har gjort en sådan karriär. De flesta berättar om osäkra anställningar, hårt arbete och konkurrens. Avsaknandet av mellantjänster är ett stort problem för unga forskare som vill etablera en egen forskningsverksamhet. Att ingå i en större forskningsgrupp är oftast inte heller någon lösning. Eftersom det inte finns stöd för sådana anställningar blir man då beroende av finansiering genom en professor och dessutom anses det som osjälvständigt att figurera tillsammans med en senior forskare.
Martin Wikström, programchef för forsknings-, utbildnings- och innovationspolitik hos Naturvetarna, är en av många som efterlyser ett tydligare akademiskt karriärsystem.
– Med det menar jag ett system där unga forskare vet vad de förväntas göra och hur man når målet.
Han betonar vikten av att olika tjänstenivåer borde vara kopplade till varandra. Duktiga forskare borde kunna vara säkra på en tillsvidare anställning, som systemet ser ut nu är det väldigt osäkert om man kan ta sig vidare till nästa steg i karriären oavsett hur mycket man presterar.
– Situationen är väldigt osäker speciellt efter forskarassistent-tjänsten, säger han och jämför med det amerikanska tenure track-systemet. Motsvarande tjänst där är fem till åtta år med utvärderingar på vägen. Om dessa faller ut väl får forskarna en tillsvidareanställning. Dessutom ingår ofta rejäla startresurser, nbsp; i vissa fall runt en miljon dollar för att garantera en snabb start av forskningsverksamheten. Med hjälp av dessa medel kan forskarna anställa doktorander och postdoks och därmed undvika enmans- eller minigrupper.
– De svenska forskarassistenttjänsterna på fyra år är på tok för korta, i kombination med svaga basresurser är det svårt att åstadkomma någonting som är verkligt nyskapande, säger Martin.
Det låter som om gräset är mycket grönare på andra sidan Atlanten men helt så enkelt är det inte.
– Det är ofta svårt att få de där tjänsterna och det händer faktiskt ganska ofta att forskare inte går vidare, utslagningen är ganska stor.

EGEN FORSKNINGSGRUPP ISTÄLLET FÖR EGET GYM

På grund av den rejäla sållningen söker sig många unga forskare till alternativa karriärvägar. Att ha en plan B i beredskap är en bra idé för att klara av den mentala stressen som kan vara en konsekvens av en oviss framtid. Anna Dimberg, numera forskarassistent och gruppledare vid Rudbecklaboratoriet i Uppsala, funderade över att öppna ett gym när hon upprepade gånger hade fått avslag på sina ansökningar om en forskarassistent-tjänst.
– Innan jag fick min tjänst var det nästan kört. Det är många som står vid stupet och räddas i sista stund, säger Anna.
Anna verkar vara nöjd med att det inte blev något gym och tycker att jobbet som gruppledare är det roligaste hon hittills har gjort. Hennes drivkraft är att på sikt kunna bidra till utvecklingen av cancerbehandling och att göra skillnad för drabbade patienter.
– Det är av stor betydelse för mig att se människorna bakom siffrorna när jag planerar mina experiment. Jag tycker också att det är viktigt att pengarna jag får från Cancerfonden går till rätt sak.
Under postdok-perioden efter disputationen är det mest strategiska valet att åka utomlands och vara verksam i en internationell känd grupp. Då får man ta del av nya tekniker, ny kunskap, ett annat sätt att tänka – och ett eget projekt att hämta hem. Att välja att stanna i Sverige kan vara till nackdel, även om man byter forskningsgrupp och fält och skaffar sig excellens och en unik profil.
– Av familjeskäl åkte jag inte utomlands och det har varit en nackdel i mina ansökningar, säger Anna. Istället valde jag en internationellt känd forskargrupp i Sverige där jag kunde meritera mig. Att tidigt börja med ett eget projekt i en miljö där jag fick stöd från seniora forskare har varit avgörande.
Att tidpunkten för att åka utomlands på postdok sammanfaller med den fas i livet där många väljer att skaffa barn är en av anledningarna till varför färre kvinnor än män finns inom högre forskningspositioner i Sverige.
– Men jag tycker faktiskt att Sverige är ett utmärkt land för att kunna kombinera forskning och familj, säger Anna. Jag tror att det är nyttigt att ha en familj när man har ett krävande yrke, det blir mer balans i tillvaron. Samtidigt måste jag erkänna att jag helt enkelt har mindre tid för forskning.

nbsp;

INTE VILKET JOBB SOM HELST

Jag möter Stefan Einhorn som är läkare, forskare och författare. Han är väl medveten om forskningsvärldens tuffa krav men har inget konkret förslag till förbättring.
– Jag vet inget optimalt sätt hur man ska utforma systemet – det är likadant över hela världen, vissa sållas bort. Har du något förslag?
Vi pratar ett tag om mina möten med unga forskare och deras kamp för att kunna fortsätta forska. Ska det verkligen vara så svårt?
– Livet består inte bara av att göra karriär, jag är den första att säga så. Men om Sverige ska ha en excellent forskning måste vi ha hängivna forskare. Är man inte tillräckligt hängiven finns det mycket annat man kan göra, säger han och betonar en gång till att han mycket väl förstår ur ett individperspektiv att unga forskare vill kunna ha tid för familj och fritid.
Just för att kraven är så tuffa är det viktigt att drivas av rätt motiv, menar Stefan. Att ha ett genuint intresse för forskningsprojektet och att tycka att det är roligt.
– Den viktigaste frågan för alla forskare borde vara: Varför gör jag det här? Är det för att skriva en avhandling, för att få en titel, för att jag är nyfiken eller för att jag vill bidra till mänsklighetens hälsa och välstånd? Jag tycker att man ska fokusera på de senare perspektiven och identifiera det område där man göra mest nytta och som man är mest nyfiken på.
Vi är både tysta en liten stund, jag funderar över det han har sagt och mina blickar vandrar till en rosa Buddha i plast som står på fönsterbrädan i hans arbetsrum. Stefan börjar prata igen
– Det är nog ett yrke där man måste känna ett kall, det är inte vilket jobb som helst.
Också livsåskådningsvetaren Mårten Mårtensson, som nyligen disputerade på avhandlingen ”Doktoranden och forskningsmiljön” menar att det inte går att komma ifrån de tuffa krav forskningen ställer på individen.
– Universiteten präglas av krav på excellens och elitism vilket är naturligt – nbsp; inget universitet kan ha målet att vara halvbra. Därför ska man vara fullständig ärlig och öppet berätta om villkoren för forskningen innan studenterna påbörjar en forskarutbildning, säger han.
Mårten efterlyser en professionell rekrytering, där man inte bara tar hänsyn till meriterna utan också ser till egenskaper som uthållighet, drivkraft och förmågan att jobba både ensam och i grupp. Kraven som ställs på forskarna kan dock hanteras bättre.
– Vi skulle behöva ge mer plats för samtal kring etik liksom för frågor om nyttan med den forskning man bedriver och den verklighetssyn som ens forskning utgår ifrån.
Resonomangen jag möter i samtalen med Stefan och Mårten låter fullt rimliga men jag blir ändå förvånad. Ge man sig in i leken får man leken tåla – är det bara så enkelt?
Men kan inte de som har gett sig in i leken få tydliga spelregler och bättre finansiella villkor? Jag vänder mig till dem som har makten att förändra: politikerna.

nbsp;

REGERINGEN STORSATSAR

Alliansregeringens mål är att bedriva en politik som är långsiktigt bra både för forskning och för företagande.
– Vi har levererat en historiskt stor satsning på forskning, större än de tre senaste socialdemokratiska forskningspropositionerna tillsammans, säger forskningsminister Tobias Krantz.
Jag tar upp paneldebatten och frågan om en blocköverskridande forskningspolitik.
– Jag ser inte detta som ett självändamål. Det vi behöver är en politik som prioriterar forskningen och som vågar lägga om system för att se till att de allra bästa forskningmiljöerna premieras, säger han.
Unga forskare är viktiga och autonomireformen kan användas för att stödja dessa.
– Reformen innebär att universiteten och högskolorna får bestämma själva över vilka tjänster och karriärvägar man ska ha. Många jag har pratat med ser stora möjligheter här och på vissa håll har man redan påbörjat arbetet med ett så kallat tenure track-system, säger Tobias Krantz.
Är inte en lösning att minska antagningen av doktorander och istället satsa på dem som redan finns i systemet?
– Det är inte mitt jobb som forskningsminister att bestämma eller tycka till om antalet doktorander. Det är en fråga som universitet och högskolor får avgöra, säger han.
Han har själv disputerat i statsvetenskap och rekommenderar en doktorandutbildning.
– Det är väldigt roligt och stimulerande.

MATTIAS ÖYEN BLEV SÄLJARE

Ja, i många fall är det säkert roligt och stimulerande att doktorera. Men vad händer efter disputationen?
Mattias har bytt ut flugfiskevästen han var känd för som doktorand mot en struken skjorta. Doktorsringen glänser på den vänstra handen. Mattias slutade forska samma dag som han disputerade.
– Jag hade aldrig någon ambition att fortsätta inom forskningen. Jag är inte tillräckligt kreativ för att kunna vara en bra forskare, jag kom på det någon gång under doktorandtiden.
Mattias började efter disputationen istället att jobba med teknisk support i England. Nu är han och hans fru Karin tillbaka i Sverige. Han jobbar som säljare åt ett företag som säljer reagenser till den biomedicinska forskningen.
– Det är ett väldigt konkret jobb, jag kan se relevansen direkt.
Är det nödvändigt att disputera för att bli säljare? Mattias säger nej, absolut inte för att klara av jobbet. Däremot är jobbmarknaden mättad med disputerade biologer, därför hade han knappast fått jobbet annars.
Vi pratar en stund om fokusering kontra helhetsbilden. Mattias menar att för att bli en framgångsrik forskare måste man först och främst ha förmågan att fokusera på ett problem och kunna tänka väldigt smalt för att få fram resultat. Sen, när man har etablerat en egen nisch att forska i, kan man ta sina resultat till en högre nivå och börja prata om helhetsbilden.
– Jag är dålig på att fokusera, jag hämtar bitar av information överallt, säger Mattias och plockar med händerna i luften. Han börjar med en generell diskussion om vikten av att ha en bra idé i rätt tid, att långa, snygga och karismatiska människor har lättare att göra karriär och att brist på samvete mycket väl kan vara en fördel i en akademisk karriär.
– Ångrar du att du doktorerade?
– Nej, inte alls. Labbandet tog slut och det fanns ingenting som jag var tillräckligt intresserad av, som jag kunde brinna för. Jag är nöjd med mitt liv.

nbsp;

FLER FRÅGOR ÄN SVAR

Jag har kommit till en punkt där jag har fler frågor än svar.
Att någonting måste förändras i det forskningspolitiska systemet är de flesta överens om. Vissa rycker på axlarna när jag ber om konkreta förslag, andra har många synpunkter. Av rädsla för att skada den egna karriären får jag en hel del ”off the record”-svar. Den akademiska världen är liten, att hamna i konflikt på grund av ett uttalande i media kan få stora konsekvenser. Gnället får stanna i korridorerna.
Jag har en känsla att oavsett reaktion råder en viss resignation. De som har fått en eftertraktad tjänst är ändå glada över att ha kunnat gå vidare och fortsätter med det de tycker mest om – forskning. De som har slutat forska och satsar på annat är glada över att ha kommit ifrån forskningsvärlden.
Räcker det kanske? I slutändan är alla glada och nöjda?
Men faktum är att den efterlysta excellensen lätt kan gå förlorad i det rådande systemet.
Är detta bra för svensk forskning?
1. Nydisputerade möter en mycket oviss framtid trots flera år av utbildning
2. Billig arbetskraft går före excellens – forskningen bedrivs mestadels av doktorander medan seniora forskare är upptagna med att söka finansiering
3. Systemet främjar underfinansierade mini- eller enmansgrupper som har en mycket oviss framtid
4. Just nu satsar regeringen på forskningen. Men vad händer vid ett maktskifte?

nbsp;

FAMILJEN LEDIN FÅR SISTA ORDET

Sist ut på min resa genom spjutspetslandet Sverige träffar jag Anna och Johan Ledin och två av deras tre döttrar på en skolgård. Barnen leker och vi får prata relativt ostört. Anna och Johan kompletterar varandra, inte bara som äkta makar utan också i det de säger om svensk forskningspolitik. Båda är beredda att sälja huset och flytta om det skulle behövas, planer om en längre utlandsvistelse i New York finns.
Anna och Johan disputerade 2004 och åkte därefter till Heidelberg,Tyskland, där Johan fått en postdok-tjänst.
– Jag hörde talas om European Molecular Biology Laboratory (EMBL) av en kollega och tyckte att det lät intressant. Det var egentligen mest en slump att vi hamnade där.
– Men när det väl blev aktuellt kollade vi upp väldigt noga att det skulle bli bra och att det skulle passa oss som familj att bo där. EMBL har ett eget dagis, bara en sådan sak var ganska viktig, flikar hans fru Anna in.
Anna var i början hemma med det nyfödda barnet nummer två, men efter några månader började hon söka jobb.
– Jag var bland annat på intervju för en postdok-tjänst på EMBL-området, men där, genom fönstret, såg jag European Molecular Biology Organisation (EMBO), en organisation som jag alltid velat jobba för. Sedan var jag bara tvungen att gå in på EMBO och stå tre minuter i entrén och bara titta, säger Anna.
Det låter som kärlek?
– Nästa gång jag var där knackade jag på dörren – och den öppnades. Jag fick börja nästan direkt och gjorde en slags administrativ postdok.
Nu jobbar Anna som forskningsadministratör på Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) i Stockholm. Hennes vistelse på EMBO har gett henne en attraktiv profil.
– Även som administratör är det bra att ha varit på en stor internationell organisation. Mobilitet är nyttigt eftersom man då ofta lyfter blicken och får möjlighet att se den större bilden. Detta gäller även inom administration – och mellan olika arbetsuppgifter, säger Anna.
Familjen Ledin återvände till Uppsala efter tre år i Tyskland; Anna fick tjänsten på KVA och Johan en fakultets-forskarassistentjänst på Uppsala universitet.
– Men då har ni ju fått ihop era karriärer ganska bra, konstaterar jag och är inte alls beredd på Johans reaktion.
– Att ha en fakultets-forskarassistentjänst betyder absolut inte att jag har fått ihop min karriär Om ett och halvt år går den ut och jag vet inte vad som händer sen. Djupt underfinansierade enmansgrupper som min kallas ibland för ”living dead” – det kan sluta med en krasch.
Jag kan inte låta bli att påpeka att det låter som en ganska negativ inställning. Vi pratar om halvtomma och halvfulla glas och Johan menar att det är skönt att ha bestämt att glaset är halvtomt och sedan göra det bästa man kan.
– Jag har jätteroligt när jag forskar och jag vet också att det kanske dyker upp något om det går bra. Det tråkiga är att jag inte är på väg någonstans. Det som räddar mig är fatalismen.

nbsp;