Även i krig inväntas studiebidraget

Vintern är på väg mot sitt slut och med solen stiger även temperaturen allt högre. Kläder upphängda på en tvättlina skänker skydd mot solen åt Sidi Hamed Bicko som studerar i skuggan tillsammans med några vänner. Jag och min tolk kommer på ett oannonserat besök och möter dem på ett av Bamakos universitets campusområden, placerat på en platå med god utsikt över staden. Här uppe är det lätt att glömma att det fortfarande råder undantagstillstånd sedan det senaste terrordådet drabbade staden.
Ingen insats har kostat så många FN-soldater livet som den i Mali. Konflikten har pågått sedan 2012 och är främst koncentrerad till landets norra delar där olika grupperingar av rebeller och jihadister härjar. Men även Bamako, beläget i söder, drabbades av tre terrordåd under 2015. Utifrån sett nbsp; verkar det dock inte beröra Sidi eller de andra studenterna nämnvärt. Vardagen fortsätter och med den kommer mer dagsangelägna problem. Som att ha råd att ta sig till föreläsningssalen. nbsp;
Sidi bor, liksom alla studenter här, i en rektangelformad betongbyggnad som sträcker sig längs med campusområdets ytterkant. En del institutioner går att finna här uppe på berget, men långt ifrån alla. Även föreläsningssalar och universitetsbiblioteket ligger i helt andra av delar av miljonstaden. nbsp;
– Det är ett problem för många här. Det är både svårt och dyrt för oss att ta oss runt i staden, säger Nianga Dembélé som fram till nu har följt den tilltagande diskussionen under tystnad. För att klara dig som student i Bamako behöver du en moped, konstaterar de alla. nbsp;
Nianga berättar att han lade ut 2500 CFA-franc, ungefär 35 kronor, på busskostnader varje vecka när han först kom till Bamako. Men via studiebidraget kunde han köpa sig en moped och på så vis sänka sina transportkostnader ordentligt.
De får alla ett studiebidrag från den Maliska staten indelat i ett basbelopp motsvarande 35 000 CFA-franc –knappt 500 kronor – per år, samt ett bidrag baserat på studieprestation. En toppresterande student kan som mest få ytterligare 100 000 CFA-franc per år under tre års tid. Hela studiebidraget, och mer därtill, skulle alltså ha gått åt till bussbiljetter för Nianga om han fortsatt ta bussen.
– Fast nu har staten ändå inte betalat ut någons studiebidrag på tre månader, konstaterar Sidi och rycker uppgivet på axlarna.
Då är det tur att det är billigt att bo på campusområdet och att campusmaten fortfarande är subventionerad.
– Det är jättebra och vi uppskattar det verkligen. Synd bara att de som gör maten har så bråttom att den aldrig är ordentligt tillagad innan de serverar den, säger Nianga.
Det är få här som kan leva på endast studiebidraget– oavsett studieresultat. Ändå är det nästan ingen som arbetar vid sidan av studierna. De hinner inte, menar de. Det är föreläsningar och studier från morgon till kväll och att ta sig runt i staden stjäl all övrig tid. För många är ekonomiskt stöd från familjen ett måste för att klara sig.
Cheick Ohmar Lanoga köper och säljer begagnad studentlitteratur i varierande skick precis utanför en av sovsalsingångarna. Likt en matta ligger böckerna utplacerade på marken. Genom försäljningen får han in en extra slant samtidigt som han bidrar till att fler får tillgång till kurslitteratur, vilket inte alltid är helt lätt att få tag i. Under min månad i Bamako är Cheicks bokförsäljning det närmsta jag har kommit att hitta en bokaffär.
Medan vi diskuterar tillreder Cheick en kanna te. Hans tekanna är stor nog för att kunna tillreda te för tre små glas. Tillagningen tar ungefär en halvtimme, att dricka upp ett glas tar ungefär en halv minut. Eftersom jag är gäst så erbjuds jag det första glaset, nästa går till min tolk och Sidi får det sista av de tre glasen då han är äldst bland studenterna. Sedan börjar Cheick tillreda en ny kanna och samtalet fortsätter. nbsp;

Ett par dagar senare tar jag en öl tillsammans med engelskläraren George Yom. Vi slår oss ner på en mindre uteservering bestående av tre vingliga plastbord täckta av röd sand och smuts från trafiken som skenar förbi en dryg meter ifrån oss. En rätt normal uteservering i Bamakos ytterkanter.
George kommer ursprungligen från Togo söder om Mali och har arbetat i flera Västafrikanska länder. Han är inte speciellt imponerad över att Malis regering erbjuder studiemedel till sina högskolestudenter.
– Det gör Togo också. Det i sig är inget ovanligt i Västafrika, säger han och tar en klunk av den maliska ölen.
Han jobbar för International Institute of Management. Ett företag som driver en rad privata högskolor i Västafrika, bland annat i Mali. nbsp; Just nu arbetar han främst som administratör och har hand om att granska intagningsansökningar, nbsp; cv:n, nbsp; samt studieavgifter.
Bortsett från några mindre avgifter är det gratis att gå i statlig grundskola och studera vid statliga Bamakos universitet. George och alla studenter jag pratat med menar dock att kvaliteten på utbildningen motsvarar det man har betalat för den. De statliga skolorna och Bamakos universitet är alltså billigast, men anses även hålla sämst kvalitet. De som har råd går på olika privata skolor och högskolor, där den franska är högst ansedd.
– På kvällarna håller jag extralektioner för högskolestudenter som studerar engelska på Bamakos universitet. Många av dem får inte någon muntlig träning över huvud taget, så det är inte ovanligt att jag möter studenter som inte kan uttala en enda mening på engelska.
För att få studera på International Institute of Management i Bamako får du betala 400 000 CFA-franc för första studieåret och den avgiften ökar årligen, berättar George. En treårig kandidatexamen kostar drygt 1,5 miljoner CFA-franc. Vill du lägga till ett par år och få en master så får du vara beredd att betala 3,7 miljoner CFA-franc, alltså drygt 50 000 kronor. En enorm summa för majoriteten av alla malier.
– Det kan låta som mycket pengar men det finns mycket dyrare lärosäten. Jag känner till en privat högskola där studenterna måste betala två och en halv miljon västafrikanska franc för ett enda års studier.
Vad George Yom främst saknar hos Bamakos universitet är möjligheten att specialisera sig i större utsträckning i samband med sin utbildning. 

– Jag tog min examen i Togos huvudstad Lomé. Om du vill specialisera dig på brittisk litteratur där så måste du även studera brittisk kultur. Någon sådan specialisering saknas helt i Mali. Hur ska Malis studenter kunna konkurrera med omvärlden utan någon spetskompetens? En person som försöker bli bra på allt kommer att misslyckas med allt.
Mali har en sämre placering än Afghanistan sett till FN:s Human Development Index, nbsp; HDI, vilket mäter en rad olika faktorer såsom hälsa, utbildning och jämställdhet. Enligt HDI från 2015 så är en tredjedel av Malis vuxna befolkning analfabeter och nästan 40 procent hoppar av grundskolan. Detta trots att en tredjedel av landets budget går till utbildning. En förklaring kan delvis finnas i att Mali är mer än dubbelt så stort som Frankrike och att stora delar av landets konflikthärjade norra delar upptas av Saharaöknen, där det råder stor brist på utbildningsmöjligheter. Inte de bästa förhållandena för att bygga ett effektivt utbildningssystem, medger George. 


Tandpetaren i Sidis mun guppar snabbare allt eftersom han pratar om livet som student. Han blir alltmer upprörd och han är inte den enda i den ständigt växande gruppen. Jag ber dem nämna något som de tycker är positivt med att studera i Bamako, nbsp; utöver studiebidraget. Sidis tandpetare stannar upp och det blir tyst. Men så tar Nianga till orda:
– Många som studerar, liksom jag själv, kommer från landsbygden eller från andra afrikanska länder. Universitetet är tillgängligt för oss alla, men det kan vara tufft att vara ny här. Därför ser vi studenter efter varandra. Vi delar med oss av maten, lånar böcker av varandra och håller ihop. Det är så vi gör i Mali.
Alla studenter nickar instämmande.
Sedan bjuds jag åter på te.