Ny föreläsningsserie utforskar samtidens stora frågor
När vi slagit oss ner i den tysta matsalen inne på Grand Hotell Hörnan, inleder Jenny Andersson med att berätta att föreläsningsserien under CIRCUS-paraplyet åtminstone ska sträcka sig från 2022 till 2023.
Jennys idéhistoriska forskning riktar in sig på dåtiden och framtiden; på 1980, 1990- och 2000-talet och relationen mellan socialdemokrati och nyliberalism. Sofia Näsström har särskild inriktning mot politisk teori med fokus på demokratibegreppet, däribland folket, makthavare, gränser, medborgarskap, representation, frihet och prekaritet.
Jenny Andersson. Foto: privat
Jenny berättar att humanistiska teatern är en fantastisk resurs vid universitet, men något underutnyttjad. Bland annat menar att Uppsala som stort lärosäte tenderar att hamna lite utanför de globala samtalen ibland. Hon ville se hur samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning kunde ge sig på de faktiskt stora frågorna som bekymrar oss. Det här syftet harmoniserade även med CIRCUS kärnuppdrag.
— Jag har varit mycket utomlands och där är man van vid att det händer någonting varje vecka. Man hängde med i vad som hände i forskningen. Det vore fantastiskt om vi kunde göra en föreläsningsserie, som exempelvis Oxford gör, med en stjärna som pratar forskning. Det kan vara öppet, men vända sig till den akademiska publiken, så att det är på forskningens villkor.
Jenny och Sofia kom i kontakt med varandra via gemensamma forskningsintressen och har tidigare samarbetat inom liknande CIRCUS-arrangemang på temat demokrati. Sofia hade en tydlig inspirationskälla, då hon nyss var hemkommen från Oxford där man traditionsenligt håller i föreläsningsserien The Carlyle Lectures.
Sofia menar att det vi studerar och forskar kring oftast rör sig om väldigt specifika teman. Hon vill främja en diskussion som pågår tvärs över forskningsdisciplinernas gränser; ett intellektuellt samtal att ta del av, där Uppsala inte hamnar utanför de större samtalen i akademin.
— Det är också viktigt för oss forskare. Vi träffas ganska mycket inom våra institutioner, men mycket mindre emellan exempelvis humaniora och samhällsvetenskap. Jag tror att det är viktigt att vi får tillfälle att tänka på stora frågor och inte bara på specifik forskning; såsom demokratins kris eller fascismens återkomst. För det är verkligen en rad av sådana jättefrågor som är tillbaka idag, konstaterar Jenny.
Sofia Näsström. Foto: privat
Vilken roll tycker ni att tvärvetenskapliga perspektiv och dessa möten har idag?
— Jag tänker att samhällsvetenskapen ställer frågor om makt, organisation och intressen, medan humaniora ställer väldigt mycket frågor om mening, minnen, hopp och drömmar, säger Jenny.
Sofia menar att de akademiska disciplinerna har fastnat i det som händer “här och nu” utan att blicka framåt. Politikerna tycks också sakna en långsiktig berättelse.
— Det känns inte som att det finns någon större framtidstro. Här är vi i mitten, i nuet, och måste orientera oss. Det drar också ihop våra discipliner. Vi hjälps åt, pressade mellan dåtid och framtid — för att försöka förstå vart vi är på väg nu.
Målet är att serien ska välkomna fler discipliner, såsom religionsvetenskap, antropologi, juridik och filosofi. Visionen är att etablera en plattform, en slags rutin som i bästa fall kan bli en viktig institutionell händelse vid universitetet.
"Vi har en väldigt viktig roll, och när samhället inte tycker att den är självklar är det ännu viktigare att vi står fast vid den rollen."
Vad beträffar gensvaret hittills är båda samstämmiga i att det varit fantastiskt. Aulan var proppfull under seriens inledande föreläsning med Lea Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics (LSE).
Hennes filosofiskt begrundande memoar Fri: en uppväxt vid historiens slut har blivit en prisvinnande bästsäljare världen över.
— Lea var en jättebra kandidat, apropå att vi försöker förstå var vi befinner oss. Tiden har skiftat och hon skapar en slags bild kring det. När hon pratade om vad som hände i Albanien när hon var liten fick man också ett annat perspektiv på vår egen tid. Det var lärorikt; är vi verkligen fria? Här går vi också omkring såsom hon gjorde när hon var barn och tänkte att hon var fri. Är det en annan typ av ofrihet vi upplever idag? Det väcker jättemånga spännande frågor, lite större frågor.
Jenny understryker att forskare, studenter och medarbetare vid universitetet behöver påminna sig om att de är viktiga. Särskilt humaniora- och samhällsvetare.
— Vi har en känsla av att det är väldigt otäcka saker som håller på att hända och vi måste vara med och påverka, och ta tillbaka lite självförtroende. Vi är ganska duktiga på att lösa problem, på konflikthantering, på att hantera olika ideologiska skiljelinjer inom vetenskaper. Vi har en väldigt viktig roll, och när samhället inte tycker att den är självklar är det ännu viktigare att vi står fast vid den rollen.
Sofia Näsström betonar även det fysiska mötets potential i en samtid där man lätt tappar bort sig i informationsöverflödet.
— Jag vet inte om studenter känner så, men jag kan känna att det nästan är som att jag drabbats av någon slags minnesförlust. Om jag läser något i tidningen eller någon kulturtext, så bara försvinner det. Vem var det som skrev den? Att faktiskt ses fysiskt tror jag är viktigt. Det har en bearbetande funktion, det blir som ett minne.
— Det är viktigt för mig att studenterna ska komma ihåg något från sin studietid, att det fanns något som lyste. För det gör vi inte varje dag. De ska minnas att det här är en privilegierad tid, att det här är viktigt att vara här. Att det här rummet är vårt och deras rum, inflikar Jenny.
Sofia Näsström instämmer och skrattar.
— Jag har en föreställning om att en del unga människor kommer till universitet och blir lite besvikna. Just den här höjden… var är den?
Hon hoppas att man kan bidra till att skänka mening med hjälp av föreläsningsserien. Målet är att diskussionen fortsätter efteråt bland studenter.
— Vi hoppas att man vill läsa mer, förstå mer. Att det blir på en nivå där det är angeläget. Att man också pratar.
Sofia kontrasterar den nutida studentupplevelsen med sin egen romantiska bild av universitetet under studietiden.
– Jag var i Wien och satt och läste Freud— Das Unbehagen in der Kultur (1930) och kände höjden. Man växte inombords, man kopplade. Den där känslan skulle man vilja främja.
I nuläget tänker Sofia och Jenny inte avslöja vem nästa gäst blir, utan det hålls hemligt fram till början på nästa termin. Tanken är att föreläsningsserien ska äga rum en gång per termin och att talarna ska spegla viktiga röster och akademiska förebilder i syfte att försöka förstå vår samtid.
